Frun berättar

Vi har det så bra, jag och grabbarna. Vi hänger omkring hela dagarna. Leker, myser och är lediga. På morgonen packar vi vagnen full med badleksaker och mellis, sen går vi ner till vattnet. Vid lunchtid går vi hem, fixar mat, vilar en stund och sedan packar vi oss iväg till vattnet igen. Ibland kommer kusiner och vänner på besök. Då hänger vi med dem.



Ibland träffar vi fina grannar. Ibland är det bara vi tre.

Så läser jag Aftonbladets Fattigblogg och får ont i magen. Tittar sen på en film som filmats i Afrika och får ännu ondare, både i hjärtat och magen. För det finns så många barn som inte har det bra. Barn som aldrig kommer att bli arg på sin mamma för att hon inte packat med kakor och bullar till stranden. Arg på sin mamma för att hon tänker att frukt är bättre som mellis de flesta dagar. Arg på sin mamma för att hon lagar fisk istället för korv. För dessa barns mammor ger ingenting!

Jag tycker att det är så svårt. Jag vet att jag inte kan begära av mina barn att de ska förstå hur bra de har det. Men ibland. Ibland vill jag så in i helvete mycket att de ska förstå.

Så tänker jag på mej själv. När jag blir irriterad om barnen inte lyssnar på sekunden. Eller när jag tappar tålamodet för att det är så satans varmt ute och vagnen ska skjutas samtidigt som 3-åringen nästan cyklar in i brännässlorna och hunden drar åt ett helt annat jävla håll.

Jag tänker att allt är relativt. Men att det liksom inte spelar någon roll. För hur mycket jag än tänker på att jag har tur som inte behöver gå en mil för att hämta dricksvatten, så blir jag ändå irriterad när vi äntligen satt oss på strandfilten och hundjäveln skakar av sej vattnet på ungarna som börjar skrika och därmed jag, fast på hunden.

Men jag försöker. Försöker tänka hur lyckligt lottade vi är. Som har allt vi behöver. Verkligen allt vi BEHÖVER.

Titta på denna underbara bild!

Lennon och Axel.



Kärlek, bad, jordgubbar och vattenhäng. Det borde vara barns rättighet på sommarlovet!