Frun berättar

Undrar om inte detta var den värsta midsommaren since jag var olyckligt kär någon gång i tonåren...? Och det är konstigt eftersom jag spenderade denna midsommarafton med dem jag älskar mest. Mina grabbar och mina föräldrar. Det borde vara en hit redan där. Men regn och knotten från helvetet förstörde the whole party.

Jag kom till Dalarna för att ÄNTLIGEN pussa ungarna igen. Jag var så lycklig när de klängde på mej som små apor och kände att denna midsommar torde bli svårslagen.



Jag var inte ens irriterad när de fortsatte att klänga fastän jag inte orkade hålla dem upp.



Det började så bra. Med glad treåring,



trulig, mormorsjuk ettåring,



och söt Hugo som kom för att fira (lite trulig även han).



Sen havererade allt. Regnet öste ner när midsommarstången skulle resas.



Inte en jävel kunde stå under bar himmel utan paraply eller regnställ. Men så slutade regnet och alla hälsades välkomna till 2011-års midsommarfirande. Dansen kunde börja. Och det är då man som mamma förstör hela grejen. Man, eller JAG, blir sådär åh-nu-ska-vi-ha-en-härlig-traditionell-midsommar-jobbig.

Jag (och även Hugos mamma, vill jag tillägga): "Kom nu, killar! Nu ska vi dansa! Koooom! Dansa! Till små grodorna! Jättekul! Koom! Kom då! Men kom å dansa då!"

Och såklart ville inte en enda av våra killar dansa. Ettåringen började grina och de andra två vägrade. Inte ett endaste litet sketet danssteg tog de, ungarna. Inte lekte de med varandra heller. Och sen kom knotten. Jag kan inte ens beskriva hur fruktansvärt det var. Vi blev sönderbitna. Alla! Efter tre danser kunde inte spelmännen fortsätta för vi var alla i knotthelvetet. Och sen började det regna igen.

Vi gick hem. Genomblöta och bitna. Vilket jävla fiasko!

Men vi myste hemma hos mina föräldrar. Sill, köttbullar och grillat. Lite plåster på såren. Tills Vince ramlade på klinkersgolvet, tappade luften och svimmade. Jorå, 2011 is the year. I just feel it!

Idag åkte vi hem. Åter är huset rörigt och stillheten är som bortblåst. Det är som det ska. Jag känner mej åter lugn. Och vår äldsta, som egentligen gärna hade stannat hos mormor och morfar, blev överlycklig när vi parkerade på vår uppfart. För på gräsmattan väntade en överraskning.



Nu har vårt sommarlov börjat. Eller, ja...vårt och vårt. Maken har några veckor kvar med jobb. Men jag och grabbarna tänker hänga här hemma och inte passa en endaste tid. Och såklart ska vi sova läääänge på morgonen! Right?!

För allt verkar ju bli som man tänkt sej... 

Exempelvis: Jag har längtat hela veckan efter att få läsa för ungarna och ha dem sovandes på övervåningen. Vi började med nattningen klockan åtta. Ingen av dem sover än. De grinar och gnäller. Jättemysigt och inte frustrerande alls ;)