Frun berättar

Längesen jag skrev ett inlägg. Har sin naturliga (läs: trista) förklaring.

Vardag. Ingenting av värde händer. Har så tråkiga funderingar att jag själv somnar av att fundera över dem. Flera gånger har jag öppnat bloggen för att tre sekunder senare inse hur oerhört ointressant det skulle vara för er att läsa mina inlägg.

Skillnad är det nu! Nu har jag massor av intressanta och värdefulla reflektioner att dela med mej av.

Oh, I wish!

Men eftersom jag är skrivsugen så delar jag med mej av mitt oh so exciting life!

Sökträning med hunden är kul! Tycker både jag och Geisha. Åtminstone fram tills idag.

Hunden var usel. Jag var förbannad. Det gick så dåligt att jag började grina (PÅ ALLVAR!). Jag kunde dessutom inte höja rösten utan att förlossningen för två år sedan gjorde sej påmind, vilket ökade min ilska avsevärt . Ju argare jag blev desto mer skrek jag och därmed erfor jag hur inkontinenta känner sej. Allt detta fick såklart min hund ur balans och hon spårade så uselt att jag önskade att jag istället hade guldfiskar eller vandrande pinnar (gud, minns ni att man hade sådana som barn?!) som sällskap här hemma.

Nu har jag lugnat ner mej. Sitter i soffan med en kopp te. Vovven ligger bredvid och är sedan länge förlåten. Nu skäms jag över hur hormonstint jag betedde mej och hoppas vid Gud att inga grannar hörde mina besvärjelser. Dessvärre tror jag att det var en omöjlighet att inte höra.

Var hos barnmorskan idag och grät. För vad, vet jag inte. Men det var nog något hon sa.

Sen hämtade jag min son på dagis och i bilen hem fällde jag en tår för att han var så satans söt när han sjöng.

Jag gråter mycket. Det var tydligen det jag hade att dela med mej av...

Mycket, mycket dåligt!