Frun berättar

Gudars, det här småbarns- och vardagslivet jag lever! För hur hipp och flärdfull är man egentligen? Då man mitt i natten byter sängkläder tre gånger för att ungen lyckats kräka överallt. Dessutom spritt språngande naken! Gud, om det satt en kamera i vårt hem och om vi sedan någon gång tittade på vad den spelat in. Då skulle vi förmodligen skilja oss på stört. För något mer osexigt än nattspring mellan ungens rum och vårt rum finns nog inte.

Jag är usel på katastrofer. Å med katastrofer menar jag när mitt barn gör något oväntat och chockartat. Som igår när vi var på väg hem från dagis. I bilen. Och han kaskadspyr över hela framsätet. Då är jag så tafatt och handfallen att min första tanke blir; "Shit! Vem ska jag ringa nu?!"

Va?!!!! Vaddå ringa? Jag fattar inte mina tankegångar i sådana lägen. Vem ska jag ringa och varför?!

- Ja, hej! Det är Kicki!

- Hej, hej!

- Lennon spyr över hela framsätet!!!

- Ehhh, jaha... Det var ju... Inte så kul...

- Nä!

Sen då? Vad fan ska vederbörande göra?

Men det låser sej för mej. Helt! Jag kan för mitt liv inte lösa problemet utan att först tänka; Vem ska jag ringa!? För som bedrövlig singel var pappa min ständige problemlösare via telefon. Han fanns alltid ett samtal bort och talade med lugnande stämma till sin upprörda och gastande dotter.

Typ:

- Hej pappa! Biljäveln har stannat!

- Hej älskling! Vad hände?

- Den lät schhhhhhsschhhhscshhhkraschschshhhhhhbraaaaaaaaaaäääääääää och sen stannade den....

- Ja, men då kan det vara.....

Och så rabblade han upp några tänkbara fel. Berättade för mej hur jag skulle gå vidare med mitt dilemma och sedan var allt frid och fröjd.

Min fina pappa! Som så många gånger räddat mej ur allt från bilkriser till pappers/försäkrings/penga etc problem. Varför finns han inte närmare så att han kan rycka ut när mitt barn kräks eller gör något annat som jag inte är kapabel till att fixa själv?!

Vad jag till slut gjorde:

Stannade bilen och glodde på min nedkräkta son. Han såg tillbaka på mej med gör-något blicken och fick mej så att gasa vidare hemåt. Väl inne i huset drog jag av honom alla kläder och orkade inte ens tillrättavisa Geisha som frenetiskt slickade i sej överblivet kräk både på mej och ungen. Sedan satte jag Lilleman i duschen medan jag svor över bilstoljäveln som jag tydligen inte kunde rubba ur fläcken. Fick senare sammandragningar och var tvungen att kräkas av spylukten. Tänkte att Johan fick reda ut bilstolsproblemet och slängde istället in renslickade kräkkläder i tvättmaskinen.

Men...

Jag ringde även mamma och lät henne veta om mitt kräkinferno. Bara för att liksom. Hon borde ju veta. Och hon berättar nog för pappa också :)



Men att jag någonsin kan stå handfallen inför denna ljuvliga unge. Det fattar jag inte!!!