Frun berättar

Jag är bra på många saker. Fast bäst är jag nog på att älta. Give me en fundering och jag ältar i evigheters evighet. Jag är verkligen en naturbegåvning. Har aldrig behövt kämpa för att lära mej liksom. O, nej! Under tonåren ältade jag mej igenom kvällarna på telefonen med vänner utan problem. I timtal (tills pappa ursinnig skrek från nedervåningen att det för i helvete någon gång fick vara nog och att han inte var gjord av pengar och att om jag fortsatte prata så länge i telefonen eller duscha i två timmar per kväll så fick jag allt se till att betala för mej själv hädanefter)!

Denna begåvning har jag förvaltat väl. Ty ännu är jag en ältare av hög klass. I´ve still got it!
Men det är först nu jag inser att alla faktiskt inte är som jag. Definitivt inte män. Och absolut inte min man.

När jag träffade Johan och var så där kär som man bara är i början. När man inte vill göra annat än pippa, kyssas, se varandra djupt in i ögonen eller ligga tätt, tätt ihop. När man varje sekund utan varandra inte kan tänka på annat än varandra och vill berätta för alla om varandra. Då, när det var så för oss. Då fick jag erfara hur patetisk jag fortfarande var. 

På den tiden, när vi var galet förälskade, fick mina vänner in i minsta detalj veta hur kände för Johan. Hur kär jag var. Hur sexig han var. Hur fin han var när han gjorde si eller så eller blablablablabla... Och jag trodde självfallet att Johan hade liknande berättelser för sina vänner. Eller, jag fattade ju att han inte var så överdriven som jag. Men ändå, jag trodde nog iallfall att han pratade om mej och hur han kände med sina vänner.

But nooooo!

Vi hade träffats två månader och under en av dessa hade jag befunnit mej i USA. När jag så åter landade på svensk mark var vi som klister på varandra. En solig eftermiddag satt Johan på balkongen och pratade med en av sina närmaste vänner i telefonen. Jag tjuvlyssnade förstås ;) Hörde naturligtvis bara Johans del i samtalet men minns att jag blev löjligt pirrig i magen när jag hörde mitt namn nämnas. Nu, tänkte jag! Nu får jag höra hur KÄR han är. Vilken fantastisk kvinna jag är och hur han aldrig någonsin känt detsamma för någon annan.

Vad jag hörde var:

Johan: "Kicki."

Vän säger något.

Johan: "Ja, det är en av syrrans bästa vänner." 

Vän pratar åter.

Johan: "Ja, hon har varit i USA. Hämtade henne i går på Arlanda."

Vän igen.

Johan: "Nä, jag vet inte ens om det finns någon flygplats i Örebro...iallafall ingen som har flyg till USA."

Vän.

Johan: "Så jag lånade syrrans bli och körde till Arlanda."

And that was it! End of conversation! Inget om hans pirrande mage. Inget om den fantastiska kvinnan som satt i hans lägenhet och var sexigast och snyggast av alla han någonsin haft. Kan ni fatta!? Mitt namn kom aldrig upp mer. Samtalet handlade nu tydligen om flygplatser! Vilket jävla skämt! Och hans vän var tydligen heller inte nyfiken på hur han kände eller på vem jag var.

Jag har fortfarande svårt att fatta att för Johan är ältande om känslor inte så viktigt. Oavsett om det är med mej eller en vän han samtalar. Alltid när han avslutat ett telefonsamtal med någon av sina vänner vill jag veta tusen saker. Av de saker jag är intresserad av (typ hur kär hans vän är sin tjej eller hur deras förhållande är eller andra viktiga saker!) vet Johan noll! Sådant har han inte frågat eller fått berättat för sej. Det är liksom inte lika viktigt som Ryan Adams nya skiva eller något annat tråkigt och sövande. 

Jag vet att jag måste inse att vi är olika. Att vi tycker att olika saker är viktiga. Jag måste tycka att det är okej att han inte berättar att han ska blir pappa förrän i gravidvecka 20. Att han inte funderar över vänners kärleksliv eller deras relationer till sina respektive. Jag måste fatta att viktiga saker för mej är fullständigt ovidkommande för honom.

Vi har pratat en del om det där. Men jag har så svårt att ta in vad han säger. Att det faktiskt funkar så för honom.  Jag blir irriterad på honom ibland. För att han inte är som jag. Och han blir irriterad på mej för att jag aldrig kan lägga av med mina frågor och samtal om känslor.

Fast det är väl vad ett äktenskap handlar om. Att älska varandra som dem man är. Att mötas halvvägs (läs: jag ger typ 25% och Johan resterande) att respektera varandras olikheter och att lära av varandra.

Låter ju kul...

Hans fina hand på min mage.