Frun berättar

Jösses, som jag avskyr att leka! Det är så ofattbart tråkigt! Känner mej ofta som en usel mamma med tanke på min nedvärderande syn på allehanda barnlekar. Jag hatar verkligen att leka! Men gör det ändå såklart. För min fina unges skull.

Men så hände en sak i sandlådan som fick mej att undra om jag verkligen hatar det så mycket.

Jag och Lennon satt som så många gånger tidigare i sandlådan och gjorde sandkakor. Jag hade skapat kanske tio stycken sandkakor i olika former och radat upp dem på kanten av sandlådan. Så plötsligt står min son bredvid mej.

Lennon: "Ojjj! Mååånga kakor!"

Jag: " Ja, har du sett så många kakor mamma har gjort!"

Lennon (förtjust): "Jaaa!!! Lennon tasta bort dom!"

Jag: "Nej, du kan väl inte kasta bort mammas fina kakor."

Lennon: "Jooo! Lennon tasta bort mååånga kakor!"

Jag (med en ton av desperation): " Nä, Lennon! Förstör inte mammas fina kakor!"

Och det är här jag inser att jag faktiskt menar vad jag säger. Jag vill verkligen inte att ungen ska förstöra MINA fina sandkakor. Sandkakor! Dom är för fan gjorda av sand! När blev mitt liv så innehållslöst att jag bryr mej om några satans sandkakor?! Och jag upprepar, SANDkakor!!!

Även om jag förstår det absurda i min inställning till sandkakorna så hör jag mej själv säga:

Jag: "Kom så går vi och kastar sten i vattnet!"

Detta brukar vara ett säkert kort när det kommer till avledning. Men inte ens stenkastning kan få ungen att hålla tassarna borta från mina sandkakor. SANDkakor, alltså!!!

Så jag sitter där och ser på när min son överlyckligt river mina fina rader av just, ja, ni vet...SANDkakor.

Lennon: "Ojjjj! Många kakor Lennon tasta bort! Mamma mera kakor!"

Jag (ledsamt): "Nä, nu vill inte mamma göra fler kakor för Lennon förstör ju bara!"

Då tittar min snart tvåårige, och åldern tåls att upprepa, snart tvåårige son på mej med sina stora bruna ögon.

Lennon: "Lennon tasta sten tatten (vattnet). De bättje (det är bättre)!

Hur usel får man vara som mamma egentligen?!