Frun berättar

När jag var yngre var jag övertygad om att lyckan infann sej om jag hittade någon att älska som älskade mej lika mycket tillbaka. Jag var helt säker på att jag varje morgon skulle vakna upp bredvid denne någon och vara så där lycklig och kär som man ser i slutet på alla romantiska filmer. Vi skulle aldrig bråka och jag skulle aldrig önska mej något annat av livet än att bara få vara med min älskade.

Så många gånger som jag grät mej till sömns i mitt tonårsrum efter fester där jag sett min dåvarande kärlek gå hem med någon annan. Alla gånger jag förtvivlad ringde mina vänner och undrade när jag någonsin skulle få träffa någon och till sist bli lycklig. Jag minns min avund när vänner i skolan gick hand i hand med sin älskade genom korridorerna. Jag brukade titta efter dem och tänka att de förmodligen aldrig hade något att bekymra sej över.

Kärlek var svaret!

Ironiskt nog så är det kärlek som gjort mej olycklig många gånger. Jag har spenderat så många onödiga år på att vara olycklig över kärleken. För att jag blivit lämnad. För att jag lämnat. För att jag blivit illa behandlad. För att kärleken varit en kvinna. För att vi inte bodde nära varandra. För att jag ofta tröttnade och ville ut. För att någon som lämnat mej träffat en ny. I could go on and on...

Jag är äldre nu (so help me God!) och när jag ser tillbaka så tror jag att jag vet svaret. Svaret på varför jag ofta varit så olycklig och varför jag aldrig riktigt funnit mej till rätta. För faktum är att jag kämpar än idag. Kämpar mot en av mina sämsta egenskaper.

Rastlösheten. Att längta ut. Bort. Till någon annanstans. Till något annat.

Många kloka vänner har sagt till mej att kärleken är ett val. Man träffar någon som man blir kär i. Någon man har en stormande passion med och som sedan övergår till något djupare. Riktig kärlek. Man älskar någon genom allt. När passionen falnar älskar man ändå. Tills passionen kommer tillbaka. När man själv är sjuk, tråkig, ledsen eller vardaglig blir man ändå älskad och man älskar lika mycket tillbaka. För personen man valt är ens bästa vän. Ens älskade. 

Jag tyckte alltid att det lät så praktiskt och tråkigt. Något som jag aldrig skulle vilja leva efter. För mej var kärleken inget val. För mej var den bara kärlek. Jag älskade och blev älskad tillbaka. Passionen skulle alltid finnas där. När passionen dog skulle inget finnas kvar för mej och jag skulle vilja ut.

Så levde jag länge. Funderade inte så mycket utan lämnade bara när jag tröttnade. Och sörjde. Länge. Tills jag träffade någon annan.

När jag träffade Johan tänkte jag likadant. Men då kände jag samtidigt att det skulle vara helt omöjligt för mej att sluta vara nykär. Att passionen skulle försvinna fanns inte för mej. Han kändes speciell. Som den någon jag väntat på. 

Det tog lång tid innan jag kände att vår förälskelse övergått till något annat. Men så insåg jag plötsligt att jag inte längre vaknade varje morgon och överöste honom med kyssar. Jag kom på mej själv ibland med att inte tänka på honom varje minut. Jag märkte att jag inte värkte av längtan till honom och det hände att vi somnade bredvid varandra utan att något annat hände.

Men denna gång kändes allt annorlunda. För jag greps inte av panik. Jag kände inte att jag längtade ut. Jag ville inte ha något annat. Jag ville inte sätta mej på första bästa plan och flyga till USA för att hitta någon mer spännande. Jag kände ingen längtan efter ett dramatiskt slut på vårt förhållande. 

Jag ville stanna. Jag vill forstätta att älska honom trots att vi inte kysstes eller hånglade i soffan varje sekund vi var tillsammans. Jag kände mej lugn trots att vi inte hade haft sex på 24 timmar.

Det var då jag fattade! 

Sann kärlek är inte när man är osäker på den man lever med. Sann kärlek är inte galna bråk och härligt förlåt-sex. Det är inte tårar av rädsla inför den andre. Det är inte kort passion. Det handlar inte bara om sex. Det är inte som i filmerna. Och det behöver inte alltid finnas hinder för att det ska bli spännande.

Sann kärlek är lugn. Den handlar om tillit och djup vänskap. Den handlar om attraktion till en männsika som finns där och förstår. Som inte lämnar när något blir fel. Som stannar kvar trots att livet känns tungt.

Och det har mitt hjärta äntligen förstått!

Huvudet däremot, kämpar fortfarande med att förstå. Förstå att jag inte behöver sörja för att blir lycklig. Att ledsamhet och oro inte är ett signum för het passion. Mitt huvud kan inte fatta att sann kärlek INTE betyder otillgänglighet! 

Jag vet inte varför jag är sådan. Varför jag alltid behövt drama i livet för att något ska kännas sant och rent. 

Som om det vore bra att vara olycklig.

I just don´t get it!

Men nu följer jag hjärtat istället. Jag gör som det känner. Jag älskar för att detta är på riktigt. För att jag vill finnas här med min nya familj. Alltid. För att kärleken till dem inte gör ont och för att de älskar mej för den jag är. Jag stannar för att Johan är den enda som någonsin förstått mej. För att han låter mej vara som jag är och för att han har de fina sidorna som jag saknar. Jag stannar för att det ibland pirrar i mej av längtan efter honom och för att han vet precis vad jag vill ha. 

Jag kommer aldrig lämna! Aldrig! Utan honom är jag inte den jag ska vara. Utan honom blir jag galen och söker på fel ställen.

Utan honom hade aldrig Lennon funnits!

Och nu gråter jag av mitt eget inlägg. Inser då att det är dags för sängen. Tårarna skyller jag på graviditeten!