Frun berättar

Eftersom vi är så rika och inte har så mycket att göra på huset så tycker jag att det känns underbart härligt med en fuktig grund! Det känns också viktigt och bra att en krypgrundsavfuktare kostar trettiotretusen papp! Sen känns det förmånligt att få punga ut med hela den summan och därmed bli av med pengarna som skulle läggas på framsidans uteplats.

Men jag är inte bitter! Faktiskt! Bara lite kanske... Men efter att ha pratat med min supersvägerska Mia så känns allt förvånansvärt mycket bättre. Hon röt några kloka meningar åt mej och därmed hade jag tankarna riktade åt rätt håll.

För faktum är:

Jag har så mycket att vara tacksam för! Att båda bilarna måste lämnas in på lagning eller att datorn krashat, är faktiskt inte världens undergång. Jag vet ju det. Någonstans, vet jag det. Jag måste bara lära mej att INTE se vad som fattas. Istället fokusera på allt jag har! Jag är så satans värdelös på det! Mitt område av expertis är att vilja ha allt jag inte har. Jag har så lätt för att älta och gräva ner mej. Det har aldrig hjälpt mej under åren så jag undrar varför jag inte tänkt på att någon gång byta taktik?!

Ska göra det nu! För hur jag än grämer mej och är förbannad över biljävlarna som aldrig håller, eller datorn som krashar, eller grunden som möglar sönder (överdrift!), eller framsidan som inte blir klar än på några år, eller övervåningen som kostar skjortan att isolera så hjälper det mej föga att fastna i denna otroligt nedåtgående tankebana. Det enda som händer är att jag blir en tråkigare människa att vara och att umgås med. Negativa tankar verkar också påverka bebben i magen för sammandragningarna blir värre när jag är upprörd. Kan heller inte vara kul att ha mej som varken mamma eller fru.

I lördags funderade jag massor över hur jag egentligen tänker och agerar. Min underbara moster Lena och min lika underbara morbror Sven-Olof var änglar och tog hand om Lennon över helgen. Jag och maken skulle på 30-års fest. När jag lämnat Lilleman cyklade jag och hunden ner till vattnet och simmade ut till badbryggan. Där låg vi i solen och myste. Lääänge! Då skämdes jag över hur jag är.

För hur många har en moster och morbor att lämna sina barn till? Hur många har två minuters väg till vattnet? Hur många har vänner som bjuder till fest? Och det är bara en liten bråkdel av allt jag har! Hur kan jag ens begära mer av livet?! Hur kan jag ens tycka att det jag har inte räcker?!

Jag mår illa av att komma på mej själv med att kräva en massa saker. Som om ting skulle göra mej lyckligare!

Ibland tänker jag att allt kunde vara annorlunda. Om jag låg sjuk i cancer. Om jag snart skulle ta farväl av min fina familj. Vad skulle jag sörja?

Mina fina bilar? Min lyxiga övervåning? Vår snygga uteplats på framsidan?
 
Det blir absurt att tänka så. Men för att vända mina tankar måste jag!

För jag vet ju att jag skulle sörja livet. Att inte få vara med mer. Att inte få vakna upp bredvid Johan. Att inte få se Lennon växa upp. Att inte få älska och känna kärlek längre.

Jag blir rädd ibland. Rädd för att inte minnas och uppskatta vad som är viktigt i livet. Rädd för att glömma varför jag finns.

Därför måste jag påminna mej! Det har jag gjort nu. Och det känns bra!

Nu vaknar Lilleman och han vill tydligen, som han så ljuvligt uttrycker:

"Lennon plocka blåbär och "lallon"! Nej, mamma puss!! Lennon tatta sten tatten! Nej, Geisha äta upp lallonen!"

Hur kan jag någonsin tro att jag saknar något?!