Still pregnant.
"Bulldozern schaktar grus!!!!!!!"
Pedagogen tittade frågande på mej varpå jag bara ryckte på axlarna. Jag vet väl för fan heller inte vad en bulldozer gör. Men tydligen schaktar den grus.
Iallafall så värmer det en mors hjärta att sonen mår gott och informerar andra vuxna om diverse motorfordons funktioner.
Sådana glädjeämnen behöver jag i massor at the moment. Mycket annat känns inget vidare just nu. Satt igår hos barnmorskan och grät mej igenom en förklaring om hur jag mådde. Om hur trött jag är. Hur illa jag mår. Hur mycket jag kräks. Hur otäckt det är med hjärtklappning efter 30 steg tagna. Etc etc...
Men det värsta just nu är att jag till slut var tvungen att ringa mina föräldrar. Ringa dem och be om hjälp. Med min lilla Geisha. MIN bästa vän!!! Den finaste och goaste hunden som jag älskar så mycket! Men jag orkar inte. Jag kan inte förmå mej att hinna orka med henne. Hon ligger där och tittar på mej med sina bruna ögon och undrar varför jag glömt bort henne. Varför vi inte tränar lika mycket längre. Varför jag mest sover, gråter eller ligger på toalettgolvet. Gud, som jag har haft ångest för att be om hjälp med henne. För jag vill ju inte! Hon är ju ett av mina andningshål. Att få cykla med henne till vattnet och bara sitta där en stund och vila. Men faktum är att hon också behöver annat. Morgonpromenad, kvällspromenad och allt däremellan. Jag fixar inte det! Jag kan för fan inte ens cykla 500 meter för att köpa lunch utan att tro att hjärtat ska sprängas.
Idag insåg jag hur trött jag verkligen är. Stod i kön på apoteket för att köpa ZYX (har så satans ont i halsen!!!) och blev informerad av kvinnan i kassan att jag nog inte borde äta dem eftersom jag är gravid. Inga tester utförda, eller vad hon sa. Jag lyssnade inte så noga utan började istället att gråta. Hon klappade mej snällt på axeln och gick för att hämta en burk Bafucin. Hon gav den sedan till mej och utan ett ord tog hon betalt och log i samförstånd med mej. Sen sprang jag ut till cykeln och bröt ihop. Bara för några värktabletters skull.
Det känns som om jag lever i väntan på bättre tider. Så som man INTE ska göra! För vem vet något om bättre tider?!
Därför blir jag så varm om hjärtat när Lilleman säger roliga saker! Det får mej att skratta och då lättar allt. Så nu längtar jag till halv fyra. När jag får hämta skitungen och skratta lite. I soooo need it!
Åh hjärtat...
kan inte ens tänka mig hur det känns att behöva fråga om hjälp m Geisha..men du är sååå fantastisk som gör det, och varför? Jo för du är en otroligt fin människa som sätter andra före dig själv..Geisha skulle bara veta vilken fin matte hon har.
Önskar och hoppas ända in i benmärgen att du snart får orken tillbaka!
puss pådig
Åh jag hoppas av hela mitt hjärta att den där tröttheten snart släpper, men härligt med lillemans glädje över dagis, då blir allt så mkt lättare!
Haft ett underbart dygn i Stockholm med 2 mysiga kollegor, kom sen hem o fick bamsekramar från barnen, dom ville inte släppa...tyckte nästan synd om barnvakten som försökte få lite uppmärksamhet för att säga hejdå... Vad jag vill säga är att fast man ibland tycker barnen suger musten ur en totalt så kan dom verkligen fylla en med massor av energi också. Kram
Mitt hjärta! Du vet att jag skulle erbjuda mitt stöd i hundfrågan men jag kan INGENTING om hundar. Till veckan är vi dock tillbaka i stan för gott och då kan jag erbjuda mig själv. Kort och gott. KÄRLEK
Hej Kicki! Måste bara säga att du skriver fantastiskt bra! Det är ett nöje att följa din blogg under pappalediga dar.. (Det där med pappaLEDIG vet jag inte var dom fått ifrån..för inte är man speciellt ledig, ja när dom inte sover förstås..) Inspirerad av dig har jag själv försökt mig på lite pappabloggande, men jag borde nog hålla mig till att skriva låtar.. Hoppas allt är bra med dig och familjen! Lycka till med graviditeten! Kram/johan
