Frun berättar

Om jag skulle ta körkort igen skulle jag icket bli godkänd! Inte så mycket för att jag glömmer vad alla vägmärken betyder utan för att jag är hetsig och irriterad på alla trafikanter. Detta har inget med mitt tillstånd att göra. Omöjligt att skylla på bebisen denna gång.

Om ni frågar min man så är jag heller ingen toppenmänniska att ha som passagerare. Jag är en baksäteschaufför, säger Johan. Jag sitter där i bak/framsätet och vet exakt hur Johan ska köra. Självklart kör han på fel sätt!

Men det känns så för mej. Att jag har rätt och andra fel. I trafiken. Om någon kör om mej (händer mycket sällan skall tilläggas) är personen en fartdåre. Om jag, däremot, kör om någon (händer skrämmande ofta), är det den andre som helt tappat koncepten och glömt var gaspedalen sitter. Jag kan på allvar köra om och elakt glo in i den andra bilen bara för att tydligt visa mitt missnöje med personens körteknik. Jag byter filer okontrollerat, kör ofta när gult ljus visas, jag tutar om någon inte sett grönt ljus på hundradelen då det slog om och jag struntar ofta i att blinka.

Jag är med andra ord som min far. Och det borde jag tänka på. För jag avskyr att köra när pappa sitter bredvid.

Jag minns när jag övningskörde med honom:

"Blicken, pilen, filen Christin!!!"

"Och här är det femtio!"
 
När jag var försiktig med att köra ut från en korsning och släppte förbi onödigt många bilar påpekade han ironiskt:

"Det kommer en bil i Stockholm också!"

Så höll han på under hela min körningstid. Man kan ju tro att jag kanske lärde mej något av det. Att jag möjligtvis kunde tänka att så skulle minsann aldrig jag bli. But nooooo! Here I am doing the same thing:

"Kör ut nu då! Om du släpper förbi alla miljoner bilar kommer vi aldrig fram!"

Eller:

"Byt fil nu innan någon hinner före!"

Till och med:

"Kör om nu då!!! Gud, så segt du kör!"

På allvar! Jag är sådan!

Sedan när jag åter kör med pappa får jag ångest och tänker att jag aldrig mer ska vara så jobbig själv. Men hur bitter min egen medicin än må vara, så fortsätter jag i samma häxastil och slänger ur mej ovanstående kommentarer. Kanske aningens tystare efter färsk bilkörning med pappa.

Det värsta av allt är nog ändå att jag tycker att jag själv är medveten om mitt beteende och därmed förlåten. Typ:

Jag vet att jag är hetsig. Jag vet att jag har temperament. Jag vet att jag inte besitter något tålamod.

Precis som om det var en ursäkt.

Nä. Det känns inte okej när jag sitter här och funderar över det. Jag måste bättra mej. Det här hemska beteendet vill jag verkligen inte föra vidare till min son. Arvet måste dö med mej!

Drastiskt avslutat :)