Frun berättar

Jag vill vara smart, logisk och kunnig! Jag vill verkligen det! Men istället är jag ganska så korkad, väldigt ologisk och aningen okunnig i skrämmande många avseenden.

Ska först klappa mej lite på axeln dock. Saker jag är intresserad av eller finner roliga, är jag ofta bra på. För på dem lägger jag ner tid. 

Men jag vill så gärna kunna allt! När jag ser på sport (händer typ en gång om året á 1 timme) vill jag vara idrottsstjärna och fantiserar på fullt allvar om vilken sport som skulle passa mej (väldigt roligt om man känner mej). När jag tittar på IDOL vill jag kunna sjunga. När biljäveln brakar vill jag kunna allt om fordon. Jag vill forska om typ allt bara för att veta allt men helst inte lägga ner för mycket tid på att lära mej.

Så där håller jag på. Jag vill det och det och det och det and so on. Jag vill kunna allt som alla andra kan. Veta allt som alla andra vet.

Just nu vill jag behärska fotokonsten. Jag vill vara estetiskt sinnad. Ta uppseendeväckande foton samt framkalla exceptionella bilder.

För jag ska skicka julkort. Ett banalt litet julkort till släkten alltså. Inte en bild som skall publiceras och kritiskt granskas i ett fotomagasin. Utan ett sketet litet julkort som, hur det än comes out, kommer att älskas av mormor, farmor och andra som mottager det.

Men ändå får jag sådan satans prestationsångest att jag måste sätta mej ner och djupandas. Sedan startar farsen hos Agnemyrs när unge och hund skall posera i, för dem, helt ofattbara poser.

Typ;

"Lennon, sätt dej bredvid Geisha och ge henne en puss på nosen. Lägg sedan andra handen på hennes rygg och försök att titta in i kameran samtidigt."

Okej...

Först. Ungen är 2 år! 2 år!!!!!!! Han kan inte multitaska! Och dessutom, hunden är ett djur som uppenbarligen inte fattar grejen med en puss från Lennon utan att själv få bli överlycklig och därmed resa sej upp för att vifta på svansen av glädje.

Jag VET ju detta! Men ändå håller jag på. Dirigerar unge, hund och make tills gnäll (unge), skäll (hund) samt irritation (make) uppstår. Å då kan man ju tro att jag ger upp. Kan meddela att det icket händer. 

Förrän;

Sonen slitit av sej tomteluva och gråter av frustration, hunden är så stressad att hon apporterar ALLT i närheten samtidigt som maken sammanbitet fräser att jag väl nu har några kort att välja på och att så jävla viktigt kan det väl ändå inte vara. Själv har jag både sammandragningar och andnöd men vill ändå fortsätta vansinnesfotograferingen.

För jag vill att det ska bli perfekt! Precis som mitt hem (tydligen) måste vara. Eller som jag måste vara. Alltså jag fattar inte varifrån denna prestationsångest kommer! Den tycks dessutom eskalera i takt med graviditeten. Och vad ÄR perfekt? Vem är perfekt?

Jag fattar ju vansinnet i vad jag strävar efter and still here I am taking julkort som aldrig kommer att bli såsom jag ser dem i mitt huvud.

I have gotta stop! För jag vill INTE att detta neurotiska beteende ska föras över på Lennon!

Lyssnade till ett fantastiskt föredrag igår som handlade om stress. Stress som vi själva till 80% skapar. Föredragaren hade lika gärna kunnat ställa mej där på scenen och peka. För jag är det GODA exemplet på tokstressandet. Jag är allt han pratade om. Jag är en sådan där som jämför mej med andra. En sådan där som blir helt svettig av oväntat besök (badrummet kanske inte glänser och hundhåren kanske syns). En sådan där högpresterande kvinna som vill göra allt, orka allt, kunna allt, veta allt och...fan, vad utmattad jag blir bara av att tänka på vad jag vill.

Den här kloka kvinnan jag träffar och samtalar med, borde jag för längesedan sökt upp. Så dags nu liksom.

Nåväl...

Så här blev iallafall resultatet av fotokaoset hos Agnemyrs. Kanske inte så estetiskt avancerat med attans så söta motiv ;)