Frun berättar

Jag har lugnat ner mej. Så nu kan jag med lite fniss berätta om min otäcka dag igår.

Dagen tar sin början på ett kaosartat dagis där två pedagoger förgäves kämpar med att lugna ett x antal galna/ledsna/arga barn. För mej att dumpa min son i detta inferno känns aningen ledsamt (underdrift).

Ledsen mamma åker vidare till arbetet med tårarna strömmandes nerför kinderna.

Senare på dagen besöker jag barnmorskan. Trots idogt pillerknaprande har nattens riter burit frukt och magen börjat anta rund form. Därför var ju ett besökt hos ovanstående kvinna väsentligt. Tydligen tycker denna (äldre) dam att det faktum att jag blivit gravid, trots skydd, är väldigt roande. Hon skämtar friskt:

- Ska vi slå vad om vilken vecka du är i?! Gissningsleken! Jag tror att det blir en julklapp!

Jag ler inte.

När jag sedan ska svara på frågor från hennes inskrivningspapper fortsätter "skämten":

- Ofrivillig barnlöshet?! Hahahaha...skulle inte tro det, va?! Eller vad säger du?!

Jag ler fortfarande inte.

Här någonstans börjar hon fattta att jag är föga road och byter, tack och lov, taktik.

-Hur mår du?

- Illa! Och ohanterbart trött, är jag! Kan man få något mot det?

Tydligen inte.

- Jag vill ha tidigt ultraljud! Jag vill veta när ungen kommer!

Inte det heller, nej...

Så fortsätter vårt samtal och ingen är gladare än jag när det är över. Har fortfarande ingen aning om i vilken graviditetsvecka jag befinner mej.

Jag måste vända den här hemska dagen. Måste tänka positivt, tänker jag.

Sen händer det mest bedrövliga jag någonsin upplevt.

Jag ska byta bil med min svärmor. Har en halvtimme tillgodo och tar därför ut hunden på en kort promenad. Låser bilen och låter hunden själv bestämma var hon vill uträtta sina behov. Hon bestämmer sej för en buske. Plötsligt ser jag hur hon dyker ner mellan två buskar. Och när jag säger dyker, så menar jag verkligen DYKER! Hunden försvinner och det enda jag ser är två buskar som vajar i vinden. Fast någon vind är det inte. Å nej! Det är min hund. Min hund som frenetiskt rullar sej i något äckligt.

När jag skrikit fula ord i någon minut, tittar hon förvånat upp på mej. Hela hundjäveln är täckt av bajs. Jag blir galen! Svart i ögonen får jag syn på ett dyhål som är fyllt med vatten. Hellre lera än bajs, tänker jag och tar upp en pinne från marken för att kasta till skithunden så att hon ska simma av sej bajskorvarna. Jag lyfter armen för att kasta och inser alldeles för sent, att jag i samma hand som jag håller pinnen, även håller bilnyckeln.

Förfärad ser jag hur bilnyckeln bryter ytan och bubblar ner i dyn. Snabbt lyfter jag upp kjolen och vadar ut i vattnet. Eller mer; vadar ut i leran och sjunker ner typ en halvmeter. Försöker leta med handen på botten men det enda jag fiskar upp är pinnar, lera och annat odefinierbart.

Folk som passerar (befinner mej mitt i ett populärt naturområde) stirrar storögda på den galna kvinnan som ogenerat visar upp sina trosor och gräver med händerna i ett svart dyhål. Själv blir jag inte ens generad utan gräver gråtandes vidare i geggan.

Plötsligt rycker Geisha (som glatt simmar bredvid mej, lycklig över att matte badar) till och knuffar nästan omkull mej. Jag tittar åt hennes håll och ska precis skrika en massa fula ord till henne när jag upptäcker varför hon buffar på mej.

Sisådär en decimeter framför oss simmar en orm...

Sen minns jag att jag på något sätt lyckades vada mej upp ur vattnet, ringa svärmor för att be henne svänga om efter extranyckeln och sedan falla ihop i en blöt hög för att gråta vidare.

Den gravida, trötta, illamående samt blivande tvåbarnsmorsan är ingen semester att umgås med! Hon vill nästan bara gråta, sova och kräkas. Tid för annat verkar inte finnas.