Frun berättar

Midsommardansen är över. Det var den redan efter fem minuter.

Min son: "Hej då dansa! Bååååten...! Lennon åka båt!"

Jag: "Nej, titta vad alla barnen dansar. Kom! Nu hoppar vi som små grodorna!"

Sväljer för att inte kräkas.

Min son: "Nej, dansa! Båten! Hejdå, dansa!"

Jag: "Små grodorna, små grodorna är lustiga att se."

Hoppar och ser jävligt glad ut.

Min son: "Nääääää, Lennon dansa! Lennon båååten! Nääää, dansa! Nääääääää!!!"

Jag: "Ej öron, ej öron, ej svansar hava de."

Sjunger högre så att ingen ska höra mitt ohövliga barn. Sväljer sedan en spya.

Min son: "Där pappa! Bååååååteeeeeeen."

Jag ger upp. Går till båthelvetet och spottar överblivet saliv för att inte kräkas. Min man föreslår att jag ska fortsätta dansa om jag så gärna vill. Så kan ju faktiskt han ta Lennon till båten. Jag blir arg som ett bi. Det var väl för i helvete inte för min jävla skull som jag dansade! Det var ju för att traditionen med dans kring midsommarstången skulle leva vidare. Det är en jävligt vacker tradition! Men tydligen uppskattas inte det av varken son eller make. Fnys!

Senare på dagen.

Jag: "Nu, Lennon ska vi gå och säga hej till våra släktingar! Nu ska vi fika! Gott, va?!"

Min son: "Nej, Lennon ika. Lennon biggan tatta ten!"

Jag: "Kasta sten från bryggan kan vi göra sen. Kom nu!"

Min son: "Nej, Lennon ika. Där båten. Lennon åka båt!"

Jag blir snart galen och sväljer en spya. Tar sedan sonen under armen och bär honom till fikat. Tänker att jag MÅSTE ha fika.

Jag: "Hej, alla! Vad kul att ses! Titta Lennon, Johanna! Säg hej till Johanna!"

Min son: "Nej Lennon Hej. Hej då, alla!"

Jag: " Nä du, Lilleman. Nu vill mamma fika. Vill du ha en bulle?"

Min son: "Nej, Lennon bulle. Hejdå, alla!"

Alltså jag blev galen!!! Det är tvärtom- leken in absurdum och jag vill INTE leka den!!! Speciellt inte när jag hellre vill ligga på toaglovet nära min bästis toa-stolen.

Midsommarafton is supposed to be fun! Och mysig! Och trevlig! I glada vänners lag. Ingen kommer någonsin vilja ha mej i sitt lag efter denna helveteshelg!

Jag kan verkligen bara göra en sak i taget. Typ sitta och glo med öppen mun. Det går urdåligt att umgås, prata, äta och vara trevlig på samma gång. Jag kan knappt sova och andas samtidigt. Har även fått hemska utslag i hela ansiktet. Dom är så vidriga att min bror inte ens ville krama mej med risk för spetälsksmitta. And I don´t blame him.

Ju mer jag tänker på hur hemskt jag mår desto värre känner jag mej. Och varje gång jag ser mej i spegeln vill jag bara gråta över mitt äckliga utseende.

En hydda i skogen. Bara jag och hunden. Men tusen smörgåsar och massor med vatten. Det skulle vara min drömsemester!

Nu vill jag, innan jag avslutar, be om ursäkt för ett oupplyftande inlägg. Ett inlägg, som jag inser efter att ha läst igenom, är full av självömkan och klagovisor. Jag vill be om ursäkt för att jag inte har någon som helst orsak till att klaga. Jag är faktiskt gravid. Jag bär på ett litet liv som jag kommer att älska till döds. Jag mår inte uselt av cellgifter för att jag har cancer. Jag bär på ett liv! Kan jag för i helvete fatta det nu då! 

Och därmed är klagan över.

Amen.