Frun berättar

Jag är usel! Usel, på att pyssla och sånt. Gud! Jag har ingen som helst känsla när det kommer till att designa födelsedagskort, julkort eller dylikt. Inget tålamod heller för den delen.

Ta till exempel inbjudningskorten till min...öh...sorry VÅR (lätt att glömma maken i all uppståendelse) bröllopsfest.

Jag tänker: "Skulle vara kul med egen-designade inbjudningskort. Hmmm...? "

Jag fortsätter att tänka: "Äh, va fan! Dom kastas ju ändå bort. Jag drar in på Gallerix och köper en bunt färdigskrivna."

Tack gode Gud för min ljuvliga vän, Malin!

Hon skrattade (det där men-lilla-Kicki-du-är-för-rolig-skrattet) och lovade mej att stå till tjänst med sitt sinne för fina saker. Och självklart blev korten finare än jag egentligen tänkt! T o m Johan lyfte på ena ögonbrynet och utbrast: "Coola!" Tack, Malin!!!!

När jag tänker på att jag...förlåt VI, kommer att behöva placeringskort samt festprogram inför bröllopfesten, får jag lite ångest. Men det är lååångt kvar och ja...kanske måste Johans systerdotter rycka in! Hon må vara sex år gammal, men jag är trettioett år och kan knappt klistra på ett frimärke rakt. Suck...

Idag hände något som jag länge trott och hoppats på inte skulle hända.

Bakgrundsfakta:

För ett år sedan, när jag var som djupast i amningsträsket, kom en "larm-försäljningskille" (eller vad de nu kallar sej) på besök. Utan förvarning! Jag hade precis varit ute med hunden och just fått av mej och ungen alla ytterkläder. Lilleman var hungrig och hade noll tålamod varpå han skrek som en galning. Snabbt upp i soffan och in med tutten (gud, vad äckligt det där lät). Tystnad... Tills någon plingar på dörren. Hunden flyger upp och håller på att dö av förväntan. Skäller och hoppar på dörren. Samtidigt ringer telefonen (eller om det var nåt annat som hände samtidigt...minns inte...längesen). Jag drar bort min son som envist suger sej fast vid bröstet, svär över att det gör ont på tutten och går och öppnar. Stressad förklarar jag, samtidigt som jag skriker åt hunden att gå plats, att han kommer lite olägligt och undrar om han skulle kunna återkomma en annan dag. Vi samtalar en stund (har trängt bort vad vi sa) och säger sedan hej då. Jag blänger argt på hunden och säger något fult till henne samtidigt som jag i spegeln får syn på min spegelbild. Oh, GOOD GOD!!!! Det säger jag bara!

Där står jag, med en skrikande unge på armen, i mysbyxor och håret på ända. Men värst av allt...med ena tutten uthängandes!!!!! Kan ni FATTA?!!!! Där har jag stått i hallen och haft en seriös diskussion med en vilt främmande man, med ena bröstet till allas beskådan och pratat i allvarlig och seriös ton om att jag gärna lyssnar till hans produkt men under andra omständigheter. Guuud, vad jag bara ville dö.

Och tror ni inte på F...n att han knackar på dörren idag igen! Ett år senare. Jag hade inte öppnat om det inte varit för att Lilleman och hunden röjt vår position med att skälla och lyckligt springa mot dörren (för tydlighetens skull, min hund skällde och min son sprang lyckligt mot dörren!). För sent att gömma sej, han hade redan sett oss. Han hade dock finkänslighet nog att inte nämna mycket om förra året, annat än; " Mycket har hänt på ett år ser jag. Lugnare grabb och lydigare hund." Jag tänker att han tänker: " Mindre och osynligare bröst också minsann...hehe."

Sen fick jag stå där och säga tack men nej tack till alla larm i hela världen. Det enda jag kunde tänka på var mina tuttar!

Nä, nu är det fika för mej! Vill gärna ta fram bullar ur frysen, eller glass, eller hälla upp ett glas vitt, eller steka en hamburgare eller nåt. Men istället blir det en ynka kopp the och en mörk chokladbit. Tröstar mej med att det är fredag imorrn och då är allt tillåtet!

Tack snälla ni för fina kommentarer om min blogg!