Så trött!
Sen vill jag säga GUUUUUUD, varför går jag inte och lägger mej?!
Trött brukar jag vara. Fast det här! Lever jag, tro? Dessa dagar, alltså. Igår och idag, that is.
Gårdagen innehöll en stekhet (again vill jag påpeka den obefintliga ac:n) bilfärd. Vi skulle till stan, jag och sönerna. Vi kom till motorvägen. Sen rostade något sönder på Forden och jag körde plötsligt en raggarbil. Folk pekade och skrattade åt min högljudda biljävel. Ja, jag överdriver! Men jag avskyr när folk ba, åh stackars henne där som åker i bilen utan avgassystem (eller vad det nu var som hängde löst där under). Och, ja! Jag vet att de tänker så för genom mej själv känner jag andra.
Maken to the rescue iallfall. Gud, vad starka kvinnor reder sej själva inte innefattar mej!
På kvällen var det så krångelläggning av bebisen och under natten var det vakenhet med tidigarenämnd.
Idag, då. BVC tid för båda barnen. Jag och sönerna trängde ihop oss i vår lilla bil (även den utan ac) och puttrade in till stan. Så skulle doktorn undersöka att vår bebis kunde greppa saker. Men vår bebis satt bara där i mitt knä och glodde på läkaren, vilken jag själv måste tillstå betedde sej aningen märkligt. Helt lam satt han där med hängande armar och öppen mun. Och det är ju otippat. För jag trodde, i ärlighetens namn, inte att han visste att man kan sitta still och hålla sej lugn. Läkaren frågade försiktigt om det var så här han alltid var. Jag sa nej, men jag tar gärna med den här versionen av mitt barn hem. Sen fick han två sprutor och ja, ni vet...
Efter sprutorna mår han nu uselt. Gråter och är uppriktigt ledsen. Och jag vill bara gråta, jag också. För det är så synd om honom! Jag hör ju att han är ledsen! Det är inte hans vanliga jag-är-asförbannad gråt. Det gör fysiskt ont i mej att höra och se honom må så illa.
Vår äldsta har varit dödligt trött idag. Och velat vara hos mej hela tiden. Sitta i knä. Hålla handen. Kramas. Han är ju faktiskt inte så stor än. Det har jag också velat gråta över. För att jag inte, på långa vägar, har räckt till för mina barn idag.
Jag gick där på grusvägen. Äldsta cyklade tappert på sin lilla cykel, i högljudd gråt av trötthet. Yngsta låg i vagnen och grät så att det kom tårar. Jag tyckte så synd om dem. Min fina barn. Som behövde mej. Men där gick jag och var trött, gråtmild och på väg att bryta ihop av alla blandade känslor.
Och eftersom en svag kvinna inte reder sej själv så ringde jag maken och bad honom komma hem lite tidigare.
Tacksamheten idag består i att jag inte är ensam. Att jag har en underbar man som delar detta med mej. Och som inte viftar bort min trötthet utan finns där och tar över.
Tröttheten är så djup och jag inser nu att detta inlägg börjar spåra ur åt det smöriga hållet.
Så jag bör verkligen tacka för mej!
fina du, vilken dag! Inte konstigt att du är trött, gråtmild och känner dig otillräcklig..fast jag är helt säker ´på att du är precis vad dina fina killar behöver! INte ngn supermamma som kan göra allt samtidigt som hon trollar med knäna och dessutom med ett leende på läpparna,nej utan just du! Deras bästa finaste mamma!
Största kramen!
låter inge kul alls =(
skickar lite uppmuntran å en stor kram!!
fy vilken jobbig dag! Men kan trösta dig med att det blir lättare...O har en kompis här och J är hos en grannkille har liksom inte märkt av dom på flera timmar
Ni är så fina i er coola familj! Hoppas du vet att jag verkligen beundrar dig och Johan. Ni är världens världens bästa och modigaste och ja, coolaste! LOVE
STOR kram till dig! Du är en fantastisk mamma, fru och kvinna. Din familj kan skatta sig lyckliga.
Dessutom krävs det styrka för att ringa hem mannen lite tidigare. Trött är vi alla. Du är stark! Tycker om dig. Kram
