Upprörande ang föräldraskapet. IGEN!
Men jag häpnar över dessa människor som tydligen existerar! Som kommenterar en bild på hans söta dotter. Inte "Åh, vad fin hon är!" eller något i den stilen. Utan "Ni borde anmälas till soc! Hur kan ni låta er dotter sitta två meter ifrån en kaffekopp?!" Eller "Ni är usla föräldrar som ger er ettåring en HEL kanelbulle och dessutom låter henne sitta på stranden UTAN uv-kläder!"
Alltså, det är helt sjuka kommentarer! Jag tänker och undrar hur fan man kan lägga märke till en liten kaffekopp på ett foto där syftet är att visa sin dotter. Eller hur man orkar kritisera någon för att denne ger sitt barn en kanelbulle på hennes ettårsdag. Socker är farligt! Solen är farlig! Hett kaffe är farligt! Ni är värdelösa föräldrar! Ni borde anmälas till soc!
Jag är förfärad! Över människor som uppenbarligen inte har egna liv att leva. De verkar strängt upptagna av att se till andras "fel och brister". Jag tänker att om man vet hur allt ska vara (som de tycks göra) då kanske man borde lägga ner tid på att leva "perfekt" istället. Inte ödsla all sin "kunskap" på att peka med hela handen åt oss dödliga föräldrar.
Fast kanske blir jag mest förvånad och illa till mods av bloggarens blivande frus svar till dessa elaka kommentarer. För hon skriver i en text till alla som har åsikter om hennes föräldraskap att socker har väl ingen dött av. Att bullar hör till barndomen osv. Inget konstigt. Men så kommer fortsättningen: "Men jag skulle inte ge mitt barn godis eller annat liknande som man förstår är dåligt för både barn och vuxna."
Det är här jag blir uppriktigt bedrövad och ilsken.
Stop it! Right there!
Hon gör ju samma sak själv! Talar om för andra föräldrar hur man BORDE göra/vara som förälder.
Aldrig tidigare i mitt liv har jag upplevt så många facit. Som mamma och pappa kan man göra rätt eller fel. Ingenting däremellan.
Men läs inte sådana texter, då! Ta inte åt dej! Säger jag till mej själv. Men det är satan i mej svårt att undvika. För jag gillar att läsa om föräldraskap. Tips och ideér. Hur andra familjer har det. Det är kul och spännande! Men alltid, utan undantag, dyker de upp - de perfekta föräldarna. De som aldrig introducerat socker för sina barn. De som hellre skulle dö än att hämta sina barn efter klockan 15.00 på förskolan. De som alltid ser till att deras barn är utomhus minst tre timmar varje dag. De som aldrig skriker och gormar utan pedagogiskt och lugnt pratar sina barn tillrätta. Ni vet vilka jag menar, va?!
Jaså, nähä...gör ni inte det?!
Det är nog jag då. Som är osäker och därmed mottaglig för alla dessa åsikter och kunniga tyckanden. Jag sitter där med någon nyutkommen föräldratidning och läser rubriker som:
"Undvik halvfabrikat och laga enkelt och ekologiskt hemma." "Här handlar du miljövänliga leksaker." "Tio tips på utomhuslekar." "Planera föräldrapenningen så att du slipper vara den sista att hämta på dagis." "Undvik de vanligaste orsakerna till skrik och bråk."
Jag läser vidare och låtsas som att jag inte bryr mej. Att jag gör så gott jag kan och att det är gott nog.
Men nog fan tittar jag på klockan när jag under vinterhalvåret står och huttrar och tänker att en halvtimme utomhus inte duger. Och visst känner jag ett sting av dåligt samvete när jag för andra dagen i rad steker på Mamma Scans köttbullar och kokar vit (!!!) pasta till middag. Jag hetsar förmodligen också i trafiken för att så snabbt som möjligt hinna fram till dagis på anständig hämtningstid. Somnar med en klump i magen göra jag nog rätt ofta också - för att jag gastat på min treåriga son, kanske i onödan! I could go on!
Det är väl själva faan att jag inte har bättre självkänsla än så!!!
Jag riktigt känner hur upprörd du är just nu! Och jag kan bara instämma, finns inget som folk ser sig ha rätt att tycka till om så mkt som just föräldraskap. Klart man läser och jämför med andra med du är den absolut bästaste (jag vet att man inte skriver så :-))
mamman dina små killar kan ha!!!! Du vet bäst vad som är bra för dom och dom dör inte av att man blir arg, då lär dom sig att man har känslor, basta!!
KRAM
Mitt i natten, men som vanligt känner jag igen mig i allt du skriver. Love U. Puss P
Jag förstår dig... allt för väl.
Det dåliga samvetet för att treåringens trots möts med gormanden är enormt, men man är inte annat än människa. Pedagogiken räcker fram till kl 11, sedan tar grottmänniskan över och vette fan om inte det är så det ska vara.
Pussåkram!
Du skriver så inlevelsefullt och träffande. Jag har skrivit det förr, men måste skriva det igen:)
Nog finns det många pekpinnar där ute, men kanske är det så att alla dessa prettomorsor mår sämst av alla? Hur ska man orka leva upp till alla dessa krav? Är det vad vi vill lära våra barn? Att vara perfekta in i märg och ben? Tänk om barnen nångång skulle misslyckas med nåt? Vilken katastrof! Nä, jag tror du gör ett strålande jobb även om kidsen käkar mamma scan;)
Tack för komplimangen om sandlådan. Kram
Perfekt = död
Och barn behöver levande föräldrar, såna med fel, brister och massor med känslor.
Så förbannat sant. Och jag blir olliiiddddddligt trött på sådana kommenterar men ändå blir jag förvånad över hur folk orkar? Va? Nu till något roligare - vår Usa-vistelsen var suverän, och jodå, June kunde fixa fram två tolkar och det har gått fantastiskt bra!! Är så glad och nöjd! Nu till tredje grejen, jag ser att minstingen växer så det knakar. Tröjan börjar nog bli liten- men jag föreslår att jag skickar den med posten då vi drar till västkusten på fredag och visst skulle det vara härligt med en sommarbild med lillgrabben och tröjan? Så, gärna en adress :-) Och må väl, och tro på dig själv, precis som många andra har sagt- du är fantastisk, fantastisk precis som du är!
