Frun berättar

Nämen, jag vet inte. Borde jag verkligen sjunga för min arga bebis?

Han är sitt vanliga kvällsarga jag. Bökar runt i sängen och krånglar in sej i filtarna. Gallskriker av ilska. Då sjunger jag:

"Himlen är oskyldigt blå. Som ögon när barnen är små."

Han blir knäpptyst och stirrar på mej. Åhhh, min lilla bebis! Han vill höra sin mammas mjuka stämma, tänker jag och sjunger "vackert" vidare.

Då börjar ungen gapskratta! Han skrattar så där som bara bebisar kan. Gurglande och underbart härligt!

Jag skruvar på mej. Känner mej lite awkward. Och om sanningen ska fram, lite sårad. Ahmen, där sitter jag och sjunger så ljuvt jag bara kan. Gör mej till lite. Så skrattar han mej rakt i ansiktet!

Nä, där kan han ligga nu. Inlindad i filtar med galen blick. Jag tänker inte göra mej själv till åtlöje igen! En mamma har faktiskt känslor, hon också!

Men okej, då! Jag är inte den som är den. Här har du den fina versionen, bebisen min;