Frun berättar

Sjukdom verkar vara mitt naturliga tillstånd nu för tiden. Jag blir inte ens "åh, nejig" av feber eller halsont längre. Istället känner jag "jaha, ja" typ. Med på handlingslistan varje vecka står alvedon och nässpray. Det sistnämnda har visserligen alltid stått med eftersom jag sedan länge är en addict. 
Min son har förvandlats till ett sådant där barn som jag inte kunde titta på innan min tid som mamma. Ni vet, med nummer 11 under näsan all the time. Maken är alltid halvsjuk med halvont i halsen och vi har slutat fråga varandra hur vi känner oss. Svaret blir ändå; "sjuk" eller "bättre har jag ju mått" eller "som vanligt".

Men! Livet stannar inte upp för det.

Nej, minsann! Här händer det saker! Idag när jag promenerade med min och grannens hund blev 90-årige bonden längre ner på gatan senil och hotade om polisanmälan, för mina okopplade hundar. Han hytte med näven sådär som gubbarna gjorde när jag som liten pallade äpplen. Sedan stod han där med sin käpp och förtalte lagen om kopplade hundar.

- Två steg! Två steg ifrån ER ska NI ha ER hund! Och vad heter NI? Så jag vet vem jag ska anmäla!!!"

Alltså, jag orkar bara inte! Jag gör inte det! Jag kan inte stå där och ta honom på allvar. Hade han varit icke senil hade jag gärna lyssnat och replikerat men jag kan inte svara emot en gammal man. Jag är medveten om att jag låter respektlös. Men faktum är att jag tillhör de unga som anser att den äldre generationen har massor att lära oss. Men när en människa står där och gormar med näven i skyn så bara orkar jag inte!

- Det finns små kaninungar i skogen!

Still...jag orkar inte! Mina hundar gick på vägen. Bredvid mej. Två steg! Två steg ifrån mej! Precis som i lagen. Det gör alltid mina hundar när jag är i närheten av hus eller människor. Fast jag finner ingen anledning att svara honom.
 
Så nu väntar jag på att anmälan dimper ner i min postlåda.

Temperamentsfull småbarnsmamma versus senil man med käpp.

Fortsättning följer antagligen.

Nu väntar tvätt, städning samt garderobutrensning. Har lyckats skjuta upp dessa obehagliga sysselsättningar en hel förmiddag. Men jag inser att som barnledig (sonen är hos mina föräldrar) har jag ingen rätt att skylla på tidsbrist så nu sätter jag fart! Kanske fikar jag först... Eller så plöjer jag några Vänner-avsnitt...

Vi får se!