Frun berättar

Jag väljer låtar inför bröllopsfesten och undrar varför jag tänker så mycket på vilka låtar jag vill att hon ska sjunga. Jag behöver egentligen inte tänka ett endaste dugg. Jag vet redan vad jag vill höra. Har alltid vetat det. Men det är ju så pinsamt att vara 32 år och vilja höra det jag vill.

Hon som ska sjunga är min fina vän. Hon sjunger lika fin(t) som hon är. Jag är grön av avund! Vill också beröra med min röst. Men allt jag kan är att (åtminstone i de flesta fall) hålla ton. Och med ton menar jag melodi. Alltså inga stämmor här inte. Men hon kan sjunga stämmor och melodier och jag är så glad att hon ska göra det på vår bröllopsfest.

Först valde jag en låt. Som jag velat ha på mitt bröllop sedan tonåren. Men efter att jag bestämt mej för den har det inte känts bra i magen. Nä, inte rätt alls! Så har jag funderat och funderat. Tonerna i mitt huvud har jag försökt att ignorera. Jag kan bara inte välja den låten! Det går inte! 

Andra låten är makens val. Jag frågade, varför just den? Han svarade att han spelat den ofta under alla resor han gjort med sin gura i bagaget. Det kändes så rätt när han sa det. Och jag gillar låten, trots att den är av och med Bob Dylan.

Min låt. Den är verkligen MIN. Har älskat den så länge och aldrig tröttnat på att lyssna på den. Så även om det känns löjligt att var 32 år och vilja lyssna till den på bröllopsfesten så...väljer jag den ändå! Så det så! Ha!

Så nu har vi valt. Och hoppas att vännen känner att de är okej att sjunga ;) Hon som sjunger så fint!!!