Ross, Bree och Chandler...
Jag är besatt!!!
Av teveserier. När jag väl börjar finns det ingen återvändo! Under graviditeten plöjde jag flera säsonger av Desperate Housewives och Vänner på bara några veckor. Samma när jag bodde i USA - varje kväll var likadan - cookies and cream glass och Vänner. Jag överdriver inte när jag säger fyra-fem avsnitt om dagen! Jag blir helt manisk och måste se hur fortsättningen följer no matter what time.
Sen lever jag liksom i dom där serierna.
Promenad med hunden: " Bree borde nog göra så... Undrar om Gaby klarar sej...? Jag är irriterad på Susan, hon är så disträ!"
Kan ni fatta! De är inte ens verkliga människor. Men jag kan inte låta bli.
I duschen: " Om jag vore Rachel skulle jag ligga med Ross vad än han gjorde. Phoebe har dom coolaste kläderna! Undrar hur Chandler är som pappa...? One really has one stuck up ones ass. Doesn´t one?!"
Osv...
Om jag vore någon annan och kände mej själv skulle jag prata skit om mej med alla jag träffade. Jag är ofta väldigt bedrövlig.
Nu är jag fast igen. I Desperate Housewives. Satt igår tills klockan var över midnatt och glodde. Helt tagen. Någon gång under kvällen tänkte jag att jag nog borde hoppa i säng med tanke på barn som kan vakna lite närsomhelst och med tanke på - Sofia, läs inte nu - att jag att jag gärna skulle göra annat än att sova med Johan.
Men fastklistrad sitter jag och glömmer allt annat än Dave som är nyinflyttad på Wisteria Lane.
Min och Johans bröllopsdag... Vi drack vin, åt tacos och tittade på...jodå...Vänner! Romantiskt, va?!
Så idag, när Lilleman somnat, satt Johan vid datorn och sökte jobb som en vuxen människa. Hans fru däremot, satt i soffan med the och bulle och njööööt av ännu ett avsnitt av Desperate...
Undrar om det finns terapi för sånt...?
Puss på er!
Nää, själv är jag alldeles för upptagen och betydelsefull för att följa sit-coms. "They shan't be long", "mi-mi-mi-mi-mi":)
