Damm i mitt hus!
Hur är det man säger? Möt dina faror så försvinner de... Nä, så säger man inte, låter konstigt. Se din fiende i ögonen. Utsätt dej för din fobi. Se faran i vitögat och få en hjärtinfarkt på kuppen. Ähmen, vad fan säger man?! Face your fear! Äh, ni fattar vad jag menar, va?!
Det är just vad jag gör nu iallafall. Utsätter mej för något av det värsta jag vet. Det vill säga, lever i ett lager av damm. Ingen hjärtinfarkt än, men flera allvarliga hostattacker. För Gudars, check this out!
Tur att hunden inte är hemma!
Och detta bord torkade jag igår kväll.
Men det värsta är nog ändå att min bäste vän, som annars är den som räddar mej i sådana här fall, själv är täckt av damm.
Men det är värt det! Absolut! Värt varenda dammkorn! Jorå. Helt klart...
Jag har precis lämnat stora sonen på dagis. Han har börjat på en ny avdelning. Från Lillstugan till Mellanstugan. Liten har blivit mellan ;) Men i morse sa han: "Mamma, när jag blir liten igen, DÅ ska jag börja på Lillstugan!"
Idag väntar matlagning och matlagning. Jag är snart uttömd på maträttsideér. Inte en endaste liten gång, på tre veckor, har jag lagat samma mat. Men nu sinar ideérna.
Avslutningsvis rapporterar jag från mitt försök till minskat sockerintag. Gårdagen innehöll endast ett inmundigande av två ynka rutor choklad. Alltså plutte putte lite! Brevid satt maken och åt glass med chokladsås. Men jag stod pall! Ah, okej. Eftersom Johan läser min blogg måste jag väl tillstå att jag smakade en eller två skedar. Men that and only that! Jag vill ju inte försätta kroppen i chock. Jag bantar gradvis.
Nä, nu fika till supersnickarna!
Hemma igen.
Lämnade dessutom min finaste svarting efter mej. Tänker att hon har det tusen gånger bättre hos mina föräldrar som har hundar hemma hela tiden. Dessutom kan hon bada varje sekund om hon vill. Och jag slipper ha dåligt samvete för att hon aldrig får sina promenader. Fina, fina Geisha...
Oooooooh, så spännande det var att kliva över hemmets tröskel! Skulle jag känna igen mej?! På nedervåningen, japp. Fortfarande flyttkartonger på varenda kvadratcentimeter.
En trappa upp då...?
Oh, my!
Tak-kupan till vänster samt en del av allrummet. Öppningen rakt fram, badrum.
Öppning till vänster, badrum. Öppning till höger längst bort, Lennons rum. Öppning till höger närmast, garderob/förråd eller walk in closet, om man som jag, lurar sej själv till lyx.
Bakom plasten där maken smyger, Vinces rum. Resten av utrymmet, allrum.
Tak-kupan (still fönsterlöst) och ännu en del av allrummet.
Alltså, I am sooooo happy för allt detta ovan! Det ÄR så fantastiskt att se det växa fram! Absolut värt varenda minut vid kokande grytor (please, hjälp mej minnas det imorgon!).
För det är då jag VERKLIGEN prövas som mamma och husmor. Maken lämnar residentet 07.30 för arbete och kvar är jag med två ungar samt två snickare. Ingen att be om hjälp (läs: väsa argt till).
Men det fixa ´la jag!
För se så glad och käck jag ser ut!
Och det är nu jag behöver er hjälp! Studera noga fotot ovan. Lägg på minnet det runda ansiktet samt dubbelhakan. Jämför sedan med fotot jag kommer att lägga ut om en månad. Cause tomorrow begins mitt liv utan fika och skräpmat. So help me, God!
Kusiner igen.
Jag och sönerna myser fortfarande i Dalarna. Lennon har full uppmärksamhet av min fina faster Marianne och min lika fina kusin, Helena. Han äter först lunch hos mormor och morfar. Väntar så tills maten är framdukad i granngården och går så över och intar sittplats hos faster.
Där sitter han och vill ha berättat för sej om barnen i skolan där faster undervisar. Och delar ut pussar lite now and then.
Själv går jag omkring med min bebis som GÄRNA vill vara i händelsernas centrum. Inte perspektivet från marken då, utan från ovan.
På kvällarna, när mina barn har knoppat in, tar jag pappas dator under armen och beger mej nästgårds. Där sitter jag och babblar med Helena (läs: äter godis alternativt fikar) till läggdags.
Ibland tänker jag på min arme man som arbetar där hemma. Utan sina fina ungar. Han är värd tusenmiljoner pussar av oss när vi kommer hem. Han är verkligen enastående!
(Och ja, jag har varit dålig på att säga det. Jag har haft fullt upp med att vara stressad och aningen hysterisk över mitt matlagande.)
Nu har jag tankat kraft i föräldrahemmet. Särskilt efter alla skratt tillsammans med kusin Helena.
Ja, vi försöker le vackert! Nej, jag kanske inte lyckades lika bra som min yngre och snyggare kusin!
När jag kommer hem ska maken få välja varifrån han behöver påfyllning. För Gud, vad man behöver det i dessa tider av övervåningsbygge!
På rymmen.
(And never mind min mage!!!)
Så för äktenskapets skull, packade jag in ungar och mej själv i bilen. Till mina föräldar gick färden och aldrig har jag väl varit så lycklig över att vara här. Mina barn är glada och riskerar ej få en gipsskiva i huvudet. Själv kan jag dricka en kopp te utan att passa kokande mat på spisen eller bebis som kryper runt i byggdamm. Här luktar jag gott flera timmar efter en dusch eftersom jag inte behöver laga tusen små rätter var sjätte minut.
Men kanske viktigast av allt, min make slipper bli stressad av barn som vill "hjälpa till" eller bebisar som måste roas när jag själv rör i en av grytorna. Han kan hoppa in i sin byggbubbla och fnula på diverse mått och tätningsanordningar i lugn och ro. Han kan också sova ostört om nätterna och därmed bli piggare och kanske till och med orka klippa gräset.
Jag önskar dock att jag vore mer händig. Då skulle vi köra varannan dag, maken och jag. Byggherre ena dagen, husmor/amma andra.
Nåväl, vi har snart ett hus med två våningar och då kan vi åter prata till varandra i kärleksfull ton. För det vet väl alla, att bara det eller det eller det eller det är klart, DÅ blir man nöjd och lycklig!
Fast det är ju tur att jag redan är lycklig. Just nu hos mamma och pappa.
Vill avsluta med ett förtydligande - jag lämnade INTE maken i sticket. Innan flykten lagade jag flera kilo mat så att han inte behöver stå en minut vid spisen. Som den goda hustru jag är ;)
Jonas och Vince
Jag har två yngre bröder. Den ena tittade förbi igår för att inspektera övervåningen. Det var då jag insåg vidden av släktskapet. Vince är en mini version av Jonas, min bror. Sweet Jesus! säger jag bara.
Det betyder alltså att jag kommer leva resten av mitt mammaliv med hjärtat i halsgropen av rädsla för ALLA galenskaper. För han är galen! Min bror. Han har dessutom inget konsekvenstänkande. ALLT måste testas och upplevas. Med betoning på ALLT. Betoning, alltså, på ALLT!
Men faktum är, att jag ändå gärna lever på gränsen till nervsammanbrott. För det finns ingen finare än min bror. Han är verkligen one of a kind. Glad, sorglös, rolig, galen, modig, varm och så full av kärlek att man smälter.
Vi har haft oändligt mycket roligt ihop! Bråkat like hell, of course! Men mina starkaste minnen är ändå alla roliga stunder vi delat.
Så kom han igår. Och hittade min elektriska flugsmälla.
"Gör den ont?" frågade han
"Ja, det tror jag." svarade jag.
Sen sticker han självfallet dit sina fingrar. Jag inser fortsättningen. För jag känner min bror. Och mycket riktigt jagar han mej med flugsmällejäveln. Jag skriker och han skrattar. Like back in the old days :)
En av snickarna, som Jonas känner, kommer ner. Han är då inte sen, min käre broder, att utnyttja mitt barn för sina syften.
Och jag minns, när Lennon var lika liten och försvarslös,
att han även då använde mitt arma barn till fula avsikter. Här visar min son fingret till min yngre bror som vid detta tillfälle låg på sjukhus med brutet ben.
I already have hjärtklappning.
Men jag fnissar för mej själv när jag skriver. För GUUUUUD, vad rolig han är min bror! Han får mej alltid att skratta. Med honom är det svårt att vara på dåligt humör. Och nu har vi fått vår egen mini Jonas! En som icket kan sitta still och njuta av badet utan måste prova att resa sej upp och därmed ramla baklänges;
Oh, my...
Bröder.
Lika rörigt som det är på bilden, lika rörig känner jag mej.
Saker överallt. På alla bord, alla stolar och alla golv. Likewise i min hjärna. Allt känns så bökigt. Feng shui is what I need! Utanför och innanför mej. Efter bygget, I guess. Städning lite varstans.
Sen den här lilla knubbisen vi fick i januari.
Söt som socker. Underbar och ljuvlig. Och så INTENSIV att jag blir svettig direkt han vaknar. Det är galet svårt att ha en frustrerad bebis som vill tusen gånger mer än vad han egentligen kan. Hans hobby numera är att gå när man håller honom i händerna. That and ONLY that! Krypning, eller snarare krypålning är sedan länge förlegat. Det där som alla säger, att barn nummer två bara hakar på, I don´t understand! Min tvåa hakar inte på någon. Envis som få med en vilja av stål. Jag har slutat undra varför jag mådde så illa när han låg i magen. Pretty obvious!
Det ska bli otroligt spännande att följa denna lilla krabat genom livet. Kommer han alltid att vilja så här mycket? Vara lika hetsig och temperamentsfull? Måtte dessa egenskaper, i sådana fall, gagna honom som äldre!
Att två bröder kan vara så lika på utsidan med så olika på insidan är fantastiskt fascinerande!
Lennon 6 månader;
Vince 6 månader
De kommer i olika former, de små liven. Går inte att beställa. Tänk då, vilken tur det är, att vi fick precis de två vi önskade oss!
Mer om bygget.
Lite nu och då måste jag bege mej upp till övervåningen, för att påminna mej om varför jag går omkring i kläder fulla med matkladd dagarna i ända. När jag ser hur mycket som händer där uppe skuttar jag gladeligen ner igen och kladdar vidare i karotterna.
För kolla in hur fort det går;
Ser ni!? Väggarna har påbörjats! Åhhhhh, det blir så bra :)
Svärfar är här idag och fixar med elen som ska dras i alla väggar och...eller så slutar jag förklara här. För jag fattar inte ett uns av vad som ska dras och inte. Av någon märklig anledning satt svärfar och förklarade för mej idag hur...ja...hur elen skulle dras (?) och jag undrade i mitt stilla sinne om han verkligen trodde att jag lyssnade. Måhända låter det oerhört respektlös men believe you me, det finns inte plats för sådana saker i min hjärna. Jag tänker att eftersom vi redan är fast i de klassiska könsrollerna här hemma så kan vi gott fortsätta med det. Jag gillar att laga mat. Johan är intresserad av bygge, el etcetcetc. Punkt! Why krångla till det?
Jag måste ännu en gång skriva hur tacksam jag är för människorna i mitt liv. Föräldrar, svärföräldrar och svägerska som hjälper med barn, mat och bygge. Moster som tar emot i sitt hem och bjuder på lunch och fika. Fina vänner som bjuder på middag så att vi slipper ifrån kaoset här hemma. Andra goa vänner och övrig familj som ringer och frågar hur det går och om de kan hjälpa till med något. Ni underbara hundälskande vänner som tar med min vovve på promenad. Utan alla er vore vi ingenting! Tusen, tusen tack för att ni finns!
Och tack Gode Gud för låten som spelades på radion i morse när skjutsade barnen till farmor. Made my day! Och nu får ni lyssna till den (mest till dej, Anna M;)
Enjoy;
Detta händer nu.
Vädret kunde visserligen samarbeta bättre. Regnet tyckte tydligen att det var hemskt viktigt att falla just dessa dagar. Förmodligen för att våra fönster skulle monteras på kupan.
But we´re moving forward!
Igår kände jag att jag hade flytet. Lagade mat, roade Lennon och lade Vince för middagslur. Där stod jag framför spisen och kände mej oerhört stolt över att min bebis somnat så fint och min äldsta lekte så lugnt ensam i sitt rum. Smög på tå för att stänga sovrumsdörren. Kikade in och förväntade mej en skönt snusande bebbe. Istället möttes jag av denna syn;
Och det är ju kul att ungarna har skoj ihop. Skit i att sova liksom. Det blir väl alla bebisar pigga och glada av, för lite sömn. Eller...?!
Idag stod bygget stilla under eftermiddagen. Strömmen försvann. Som den gör typ en gång om dagen (överdrift, men jag är förbannad!!!) här på landet. Dock måste jag erkänna att det var SKÖNT! Det var tyst, lugnt och underbart att maken kunde vara med oss.
Nu sover barnen och vi är nyduschade en timme tidigare. Njuter så av varma mackor och film. Ahhhh...
Dessutom fick jag tid över till min nya "hat-hobby";
Att ha ihjäl tusen flugor på en kväll. I am goin´ bananas med mitt elektriska tennisracket! För Guuuud som jag hatar dessa insekter!
Tidigt sänggående ikväll. Så trött, så trött...
Agnemyrs Bygg AB
- Bygger och lagar mat.
- Lagar mat och bygger.
- Hämtar virke trettio gånger om dagen.
- Bygger och lagar mat.
- Diskar.
- Lagar mat och bygger.
Vad vi FÖRSÖKER hinna med:
- Ta hand om våra barn.
- Gå ut med hunden.
- Säga något till varandra annat än att argt väsa: "Ja, jag ska!!! Men jag måste också hinna..."
Att folk renoverar sönder sina äktenskap är inte svårt att förstå. Det har endast gått en vecka och jag undrar redan vem den där allvarsamme mannen är som jag lever med. Och han undrar säkerligen vem bitchen är som går omkring med sina osnutna ungar och luktar matos.
Fast när det händer så här mycket på en och samma dag;
då borde vi ju egentligen pippa natten lång av glädje över framstegen. Synd bara att vi båda hamnar i koma klockan 21.00 när ungar sover, disk är bortplockad, golven dammsugna från allt byggdamm, maten inför morgondagen planerad och vi själva duschade.
Jag är så oändligt tacksam över mina och makens föräldrar som hjälper, hjälper och hjälper! Bara lite barnvakt är som att vinna en miljon.
Att de sedan hjälper med mat och bygge är så mycket värt att jag vill gråta! Fina svägerskan erbjuder barnvakt och bakning. Jag vill pussa henne för det!
Så i detta hus råder icke mycket annat övervåningsfix. Men det är helt okej. Det händer ju bara en gång i livet (förhoppningsvis!). Precis som en graviditet eller ett bröllop. Och då gäller det att njuta medans det varar.
Right?!
Mina prinsar.
Pojkar förekommer i diverse storlekar, vikter och färger.
De påträffas överallt - ovanpå, under, klättrande på, hängande i, springande runt och hoppande över.
Mödrar älskar dem, små flickor avskyr dem,
äldre systrar och bröder tolererar dem,
stora människor ignorerar dem och Himlen beskyddar dem.
En pojke är sanningen med en sotfläck på näsan,
visheten med bubbelgum i håret
och framtidshoppet med en groda i fickan.
En pojke är en magisk varelse - man kan stänga ute honom
från sin slöjdverkstad men inte ur sitt hjärta.
Och när man kommer hem om kvällen
med bara spillrorna av sina drömmar och förhoppningar kvar,
då är det han som lagar dom igen med två magiska ord:
Hej, mamma!
Jag är så stolt, tacksam och lycklig för MINA pojkar <3
STOR!
Snälla, lilla krumelur
du får aldrig bliva stur.
I am not bönhörd. As you can see;
En liten trea, månne...?
(Skämt, käre make! Skämt! Humor på högsta nivå. Puss ;)
Kusiner.
Därför är jag så glad att mina barn också har fått underbara kusiner. Både på min och makens sida. Att se dem tillsammans gör mej varm i magen. Det är verkligen speciellt med kusiner!
Hemma hos föräldrarna myste min ungar med brorsans underbaraste och sötaste Olivia;
Lennon och Olivias konversation:
Lennon: "Olivia, vill du ha klossen med bebisdregel på?"
Olivia: "Jaaaaaa!"
Lennon: "Här! Känner du att det är dregel på?"
Olivia: "Jaaaaa!"
Lennon: "Vad tokigt, va?!"
Olivia: "Jaaaaa!"
Senare samma dag i bilen:
Olivia: "Ennon (läs: Lennon)!"
Lennon: "Jaaaaaa, Oliviaaaaa!"
Sen skrattade de tills de kiknade. Efter trettionde gången tyckte inte jag att det var särskilt kul längre. Men vem är jag att döma?! Humor är ju ytters individuellt.
Gotta love ´em, though!
Mat-tant Kicki.
This chic is old!
Bloggabstinens efter några dagar i föräldrarhemmet. Dator fanns visserligen att tillgå men med mina egna små kottar samt brorsans lilla, gavs inte mycket tid åt författande.
Nu är jag tillbaka i hemmet men endast med ena barnet. Min äldsta åker på husvagnssemester med mormor och morfar. Tyst som i graven här hemma. Men tystnaden kommer i morgon att ersättas med hammarslag. För nu kör vi igång med övervåningen. Eller vi och vi... Maken och snickarna, that is.
Så här ser det ut nu;
And I will keep you posted!
Hos mina föräldrar har vi alltså varit, jag och mina söner. För er som inte vet, så är jag född och uppvuxen i Malung. Varje sommar, sedan jag flyttade hemifrån, har jag vecka 29 återvänt för att träffa gamla vänner. De flesta brukar nämligen åka "hemåt" just denna vecka eftersom det är den vida kända dansbandsveckan.
Nehej, den kanske inte var så känd då. Men åtminstone några som jag pratat med känner till fenomenet
dansbandsveckan. För oinvigda kan jag kort sammanfatta. Folk kommer från när och fjärran för att dansa arslet av sej på åtta dansbanor där kända dansband spelar varje kväll under en hel vecka. Och med folk menar jag inte oss från Malung. Vi samlas nämligen i öltältet och dricker way too much medan vi sjunger (läs: gastar) och hoppar till lokala coverband.
I alla år har jag älskat denna vecka! Det är lika roligt varje gång att träffa bekanta som man sedan länge förlorat kontakten med. Prata gamla minnen och skratta. Höra vad det blev av alla. Och bli alldeles för full!
Förra året spydde jag dock av andra orsaker än för många öl. Det var sommaren då Vinnie låg i magen och gjorde livet surt för mej :)
Då kan man ju tänka att denna sommar, utan bebis i magen, skulle bli en repris av andra års roligt festande. Barnvakt och bröstpump tillhanda, liksom.
Yeah, right!
Vännen C ringer och frågar om jag följer till öltältet. Hennes bror, tillika mitt ex, ska spela med sitt band. Jag tvekar, men min mamma övertalar mej. Bara det! Min MAMMA övertalar mej. Hon erbjuder mej skjuts så att jag kan ta ett glas. Men jag tackar nej och tar istället bilen in till byn. När jag parkerar får jag panik och ringer till vännen. Känner mej oändligt ensam. Som om jag inte har några vänner. Jag hittar henne, min kära vän, tillsammans med sin syster i tältet. De står där med varsitt glas vin i händerna. Jag ångrar genast mitt drag att själv ta biljäveln. Hade varit skönt att hålla något i handen (läs: svepa ett par glas och slappna av!!!) Där står jag och känner mej fånigare än någonsin. Tittar panikslaget ner i marken när jag ser någon jag en gång kände. För vad ska jag säga till dem?! Vad ska vi prata om?! De ser så glada och självsäkra ut. Pratar, skrattar och dansar med ölen i högsta hugg. Again, varför fan lät jag inte mamma skjutsa?! Och nej, jag dansar inte nykter. Appearently!!!
Jag fortsätter att känna mej "fel". Känner mej gammal och omodern. Blir otäckt medveten om mej själv. Gud, vad har jag satt på mej för paltor?! Varför har jag inte besökt frisören sedan gravidmånad sju?! Varför alla kladdkakor som lagt sej som en ring kring höfterna?! Gudars, I am out of style!
Jag får en coca cola av C. Något att hålla i handen :) Jag hejar på några som jag halvkänner. Lyssnar på musiken och känner dofterna av varm öl och fylla. Minns plötsligt tidigare somrar. Ofattbart roliga fester och ännu mer ofattbara baksmällor. Gamla hångel-ex som jag bittert ångrar. Saker jag sagt och gjort som jag inte borde. Genast får jag hjärtklappning och sveper min cola. Kollar mobilen, ifall mamma ringt och inte kan hantera mina barn. Kanske måste jag åka hem.
Det blir så svårt för mej att fatta! Att jag står där i det bekanta öltältet, med människor från förr omkring mej. Att jag nu är lite över trettio med två barn och en man. Att jag inte längre kollar min mobil med darrande hand ifall HAN ringt. Istället undrar jag om mamma hört av sej. MAMMA! Jag fattar inte!
Jag ser mej omkring. Där dansar några tjejer som jag hade på simskolan när de var fem år gamla. Sweet, Jesus! De undrar säkert vad tant gör där. Jag vrider blicken till höger men viker snabbt undan. Undrar om han minns eller om han inte ens känner igen mej. Men det gjorde han visst. Han vinkar glatt. Jag höjer handen till en hälsning. Varför? Undrar jag. Why, måste jag komma ihåg varje liten detalj från tidigare händelser?!
Bandet slutar spela och vi lämnar tältet. C och hennes syrra blir upphämtade av deras pappa. Klockan 22.00 piiiip. Själv styr jag min fars bil till föräldrarhemmet med en konstig känsla i magen.
Nästa år ska jag styra upp den här veckan. Jag ska bjuda in till fest och dra till öltältet med tjejkompisarna. Dricka en flarra och vara pratglad redan innan. Nästa år ska jag vara en av dem som skrattar och skålar självsäkert i as-snygga kläder. In style!
Eller så stannar jag hemma med ungarna. Förmodligen är vännerna ändå gravida eller ammande år 2011.
Vänner på visit!
Särskilt god är den att dela med fina vänner som kommer på sommarbesök.
Skåla med dem.
Äta grillat tillsammans och prata som om inte en endaste dag passerat sedan sista gången vi sågs.
Det är KÄRLEK!
När vännerna åkte vidare på sin semesterresa fick jag ont i magen. Ville att de skulle stanna längre. Så tittade jag igenom bilderna i min kamera som vännen lånat. Hittade så många fina foton.
Kanske undrar jag lite över en och annan bild.
Men det är nog bara vännens sätt att påvisa att kladdkaka och coca cola icket skyndar på min fortfarande gravida mages förminskelseprocess ;)
Eller att rynkorna blir väl synliga i vissa miner.
I vilket fall, är hon fantastisk på många sätt. Min vän, that is. Hon får mej att skratta my ass off! Vi fattar varandra på hundradelen. Vi tycker och tänker likadant (oftast iaf). Vi skakar åt huvudet åt samma saker. Delar samma sjuka humor. Och en massa annat som man gör med en nära vän. Vi har gått igenom mycket ihop. Grälat. Gråtit. Men allra mest skrattat och gjort varandra lyckliga!
Nu har hon och hennes käresta åkt vidare genom Sverige för att fira semester (jättekul för dem!!!). Lämnat mej därhän med saknaden.
Och en hall fylld till bredden av flyttkartonger.
Som om vi skulle flytta.
Fast det ska vi ju inte såklart! Vi ska bygga vår övervåning. Äntligen!!!
Så to hell with en lugn semester. Welcome byggdamm och arbete.
Och tack M och M för att ni kom och förgyllde våra dagar. Ni fyllde oss med energi och ork inför bygget!!!
Skratt :)
Min äldsta son säger så mycket roligt. Min yngsta SER väldigt rolig ut. Jag skrattar en del hemma. Och det är ju bra. Att skratta, menar jag. Kanske mindre bra att jag gör det åt mina barn.
Därför har jag gjort mej av med en liten dos av skratt på det här istället;
(must love uppenbar humor!!!)
Semester.
Ska sluta nu. Att klaga på trötthet! Jag blir inte direkt piggare av att hela tiden kommentera hur trött jag är. Problemet är bara att jag är så satans trött ;)
Men for now, är det okej att jag är trött. Maken har semester från och med i fredags så vi är två. It takes two typ hela tiden nowadays. Särskilt när hettan slår ut båda våra grabbar och det blir aningens gnälligt i lite för många timmar innan läggdags.
Men att jag aldrig lär mej! Hur kan jag fortfarande, efter tre år som mamma, tro att jag ska orka ta hand om mina barn, utan irritation, med bara några timmars sömn, tre nätter i rad!? Det är ju orimligt!!!
Så oändligt tråkigt bara, att lägga barnen och sej själv typ samtidigt. När de söta tu sover vill jag göra MINA saker.
Moment 22, liksom.
Nåväl...
Semester, ja! Och tropisk värme. Det är då det betalar sej att bo här. I vintras undrade jag några gånger, vad fan vi gjorde här ute på vischan egentligen. När vi för tionde morgonen i rad knappt kom utanför dörren på grund av den överdrivna snön. Men så här i sommartider är det värt varenda snöskottad timjävel!
Där sitter vi på bryggan, jag och hunden. Och oroar oss icket för kommande vintrar.
Igår gick vi över till grannen på tapas. Nyduschade och fräscha av eftersvettningar;
Vi kom dit. I en timme såg jag förfärat på när Lennon tryckte i sej chips och godis för ett helt år. Under tiden passade Vince på att vara irriterad över sin placering på filten. Jag ville så gärna prata med alla mysiga grannar men satan vad oduglig jag är på att koppla bort ungarna när båda hörs tydligast av alla. Jag kastade i mej maten och gick sedan hem för att amma och fixa till bebis inför natten. Sen gick jag tillbaka och då ville självfallet min äldsta att JAG skulle natta även honom. Så hem traskade jag åter. Hopped up on sugar, som han var, tog det en stund innan han knoppade in. Väl hos grannen igen kunde jag inte slappna av, för i vagnen sov Vince utan myggnät. Jag gick hem med honom. Tillbaka på festen satt jag sedan och undrade om barnvakten verkligen fungerade. Var tvungen att gå hem för kontroll. När klockan var 23.00 slappnade jag av något, bara för att halvtimmen senare inse att barnvakten faktiskt inte fungerade längre. Både jag och maken gick hem.
Jag tycker att det är "sådär" att gå på fest med barnen. Trevligt, visst. Avslappnande, not so much.
Idag har vi hängt vid vattnet hela dagen. Äldsta hängde inte så mycket VID utan snarare I vattnet. All day long!
Andra sov skönt i skuggan;
Lägg så märke till utspridningen av alla våra saker! Så där gör jag alltid! Tar en stol som jag inte ens sitter i. Ställer vagnen tre meter ifrån. Lägger filten ännu längre bort. Likaså Lennons leksaker. Sen blir jag stressad och irriterad när allt ska packas ihop. Om jag vore någon annan skulle jag bli stressad och irriterad på mej för att jag tog upp typ halva badplatsen!
Nu är det kväll. Barnen sover oroligt i sina sängar. De har säkert fått solsting. Själv sitter jag i soffan och klagar på trötthet och värme. For the last time, jag lovar! För nu ser jag åtminstone ljuset i tevetunneln. Fotbollen är soon över!
Fina mammor!
En dag satt vi där och kände att det var typ det enda vi gjorde. Ordnade med barnen. Lagade mat. Gick till lekparken. Då kläckte en av tjejerna en lysande idé! Vi går på bio, sade hon. Och det var ju fantastiskt, att någon av oss kunde se utanför ramarna och föreslå något wild and crazy för att bryta vardagen!
To the movies we went och efteråt fortsatte vi vår flärdfulla kväll för ett glas vin på lokal. Tills en av oss var tvungen att åka hem och amma gallskrikande bebis.
Igår kom dessa fina mammor över till vår altan på rosé och vitt. Och jag kände när vi satt där;
hur enkelt det faktiskt är. Att lägga alla barn i var och ens hem och sedan gå över till grannen ett par timmar. Inte komma hem för sent. Inte skaffa barnvakt. Kunna gå hem och amma om det behövs.
Enkelt. Trevligt. Mysigt.
Jag drack ett par glas rosé. Gick och lade mej kring 01.00. Vaknade av hungrig bebis i morse. Trött (läs: gammal)som satan! Med barn är det ju alltid en dag i morgon också.
Dock kände jag mej som tonåring igen, när jag klockan 08.00 behövde råda bot på tröttheten och hällde upp ett stort glas cola med massor av is;
Och eftersom jag aldrig blivit gammal nog att dricka kaffe så tänker jag forsätta att kalla mej för ung. Hur jävla trött jag än blir efter en sen kväll med endast ett par glas innanför västen!
Never alone.
Duschen! tänkte jag. Fram tills idag;
Så trött!
Sen vill jag säga GUUUUUUD, varför går jag inte och lägger mej?!
Trött brukar jag vara. Fast det här! Lever jag, tro? Dessa dagar, alltså. Igår och idag, that is.
Gårdagen innehöll en stekhet (again vill jag påpeka den obefintliga ac:n) bilfärd. Vi skulle till stan, jag och sönerna. Vi kom till motorvägen. Sen rostade något sönder på Forden och jag körde plötsligt en raggarbil. Folk pekade och skrattade åt min högljudda biljävel. Ja, jag överdriver! Men jag avskyr när folk ba, åh stackars henne där som åker i bilen utan avgassystem (eller vad det nu var som hängde löst där under). Och, ja! Jag vet att de tänker så för genom mej själv känner jag andra.
Maken to the rescue iallfall. Gud, vad starka kvinnor reder sej själva inte innefattar mej!
På kvällen var det så krångelläggning av bebisen och under natten var det vakenhet med tidigarenämnd.
Idag, då. BVC tid för båda barnen. Jag och sönerna trängde ihop oss i vår lilla bil (även den utan ac) och puttrade in till stan. Så skulle doktorn undersöka att vår bebis kunde greppa saker. Men vår bebis satt bara där i mitt knä och glodde på läkaren, vilken jag själv måste tillstå betedde sej aningen märkligt. Helt lam satt han där med hängande armar och öppen mun. Och det är ju otippat. För jag trodde, i ärlighetens namn, inte att han visste att man kan sitta still och hålla sej lugn. Läkaren frågade försiktigt om det var så här han alltid var. Jag sa nej, men jag tar gärna med den här versionen av mitt barn hem. Sen fick han två sprutor och ja, ni vet...
Efter sprutorna mår han nu uselt. Gråter och är uppriktigt ledsen. Och jag vill bara gråta, jag också. För det är så synd om honom! Jag hör ju att han är ledsen! Det är inte hans vanliga jag-är-asförbannad gråt. Det gör fysiskt ont i mej att höra och se honom må så illa.
Vår äldsta har varit dödligt trött idag. Och velat vara hos mej hela tiden. Sitta i knä. Hålla handen. Kramas. Han är ju faktiskt inte så stor än. Det har jag också velat gråta över. För att jag inte, på långa vägar, har räckt till för mina barn idag.
Jag gick där på grusvägen. Äldsta cyklade tappert på sin lilla cykel, i högljudd gråt av trötthet. Yngsta låg i vagnen och grät så att det kom tårar. Jag tyckte så synd om dem. Min fina barn. Som behövde mej. Men där gick jag och var trött, gråtmild och på väg att bryta ihop av alla blandade känslor.
Och eftersom en svag kvinna inte reder sej själv så ringde jag maken och bad honom komma hem lite tidigare.
Tacksamheten idag består i att jag inte är ensam. Att jag har en underbar man som delar detta med mej. Och som inte viftar bort min trötthet utan finns där och tar över.
Tröttheten är så djup och jag inser nu att detta inlägg börjar spåra ur åt det smöriga hållet.
Så jag bör verkligen tacka för mej!
