I´M OLD!
Typ:
Äter choklad.
Dricker äckligt te.
Känner mej ensam tillsammans med alla nya på jobbet.
Letar efter sidor på internet med Bon Jovi (13 år var jag visst, inte 31).
Tänker att jag inte borde ha ätit baguetten med gegget på.
Skickar töntiga meddelanden till Johan på facebook.
Samt funderar...
En vacker och klok kvinna skrev i sin blogg om saker som stör. Jag skrattade så mycket för gud så rolig hon är! (kram på dej, S!) Men! En sak som stör henne är nåt som jag gör :)
- Vuxna kvinnor som har håret i uppsatt i två tofsar.
Jag har det ibland! Jag är (även om man ibland kanske misstar sej) en vuxen kvinna men ser ändå ut som Pippi Långstrump vissa dagar. Å då kommer jag osökt in på något jag helst inte vill kännas vid...
Jag är gammal!!! Gud, jag är 31 år, mamma och maka med hus, hund, kombi samt allt annat som ingår i Svennson-livet, men värst av allt, jag har "pippilottor" ibland! Och tycker DESSUTOM att jag är ganska cool då! Mein Got!
Allt detta tänkande på åldern får mej att se tillbaka på mitt liv för några år sedan. När det bara var jag och på sin höjd en resväska.
När jag efter plugget (gud, plugget, så säger väl inte ungdomarna idag kan jag tänka) traskade in på en bar och sippade på en applemartini samtidigt som jag läste i någon att-hitta-sej-själv-bok.När jag kunde ligga bakis i sängen en hel dag utan att behöva tänka på annat än mat, film och nervösa telefonsamtal till någon snygg jag träffat kvällen innan.
När jag var skriven på föräldrarnas adress och ägde varken soffa eller säng. När jag inte visste om jag var lesbisk, bi eller hetero. När min värsta mardröm var att bli gravid. När jag undrade vad jag skulle bli när jag blev stor. När jag tyckte att ett normalt förhållande var med någon som knappt behagade höra av sej om det inte var för att han/hon ville ha sex. När jag kunde köpa nästan allt jag ville utan att ha ångest för att pengarna inte skulle räcka till alla räkningar eftersom den enda räkning jag ansvarade för själv var den som tillhörde mobilen. När jag "åkte hem" om jag besökte föräldrarna.
När jag aldrig behövde fundera på om jag skulle fira jul med föräldrarna eller svärföräldrarna eftersom de sistnämnda inte existerade. Eller...det jag saknar mest; När jag reste dit jag behagade när jag ville!!! Och det jag saknar minst; När jag ägnade timmar åt att fantisera om att träffa någon som MIN Johan :)
Funderade på hur jag skulle avsluta detta inlägg och läste därför igenom ovanstående. Min slutsats för kvällen lyder som följer:
Jag ÄR gammal men jag har ett så himmelens fint liv! Ett så fint liv att jag ofta får tårar i ögonen!
En ganska så bra slutsats, tycker jag :)
Pedant-Kicki
Om de som känner mej skulle delta i en frågetävling där frågor rörande mitt liv ställdes (har som ni märker HÖGA tankar om min betydelse för alla) och tiotusenkronors frågan löd:
Hur ofta städar Kicki?
A. När dammråttorna ligger svarta i hela huset.
B. Max en gång i månaden eftersom hon är en slarver.
C. Till jul.
D. Varje ledig minut.
Så skulle nog de flesta välja A, B eller (de som kände mej under USA-tiden) C. Men härmed meddelar jag hur fel dessa svar är. D, är hur ofta jag agerar städtant.
Nu tänker ni att jag överdriver. Men faktum är att jag inte gör det! Fråga Johan. Han är helt knäckt eftersom han ofta blir beordrad att, även han, dammsuga för trettionde gången samma dag.
Ibland undrar jag om jag fått någon allvarlig psykisk störning och kanske inbillar mej "hundhåriga" golv och äckliga handfat. Igår kväll gjorde jag ett test. Lovade mej själv att INTE dammsuga efter klockan fem. Försökte tappert fokusera på Lilleman (vilket jag ALLTID borde göra) och strunta i lortiga golv och äcklig toa.
Det funkade! Men... När Johan kom hem var min hälsningsfras:
" Hej! Jag har ångest för att jag inte har dammsugit!"
Ingen kram, ingen puss. Bara ångest.
Så i morse tänkte jag fortsätta övningen. Ingen dammsugning innan jag åker till min kusin!
Det sket sej! Jag var tvungen att suga bort, vad som kändes som en heel hund! Så tänkte jag att, vad skönt när Johan kommer hem, då behöver jag inte ha ångest. Men då var jag helstressad av andra orsaker så hälsningfrasen löd denna gång:
"Nu hinner jag inte till apoteket!"
Tillade också:
"Jag har dammsugit men du kan ju ta hallen och köket en gång till."
Så nu sitter jag här på jobbet och undar om jag kanske ska öva imorgon också...
Kickis onsdag:
08.00 - 09.00 Promenad med hunden.
09.00 - 11.00 Öva på att ignorera dammsugaren.
11.00 - 12.00 Fixa lunch och inte må dåligt över att golven är skitiga när vänner kommer över.
12.00 - 15.00 Äta och umgås med vänner samt öva på att inte ursäkta mej för lortiga golv och stökiga ytor.
15.00 - 17.00 Öva på att inte städa toan.
17.00 - 00.00 Öva på att inte dammsuga och inte tjata på Johan om min ångest för att inte ha dammsugit.
Nu har jag använt ordet dammsuga i olika former 10 ggr detta inlägg. Det är nog dags att avsluta och koncentrera sej på att bli normal!
Slapp och patetisk!
Så där ja, det var dagens i-lands problem.
Jag är en löjligt patetisk mamma. Återigen, om jag var någon annan, skulle jag prata skit om mej själv. Jag är så stolt över min son att jag borde få en smäll! Hoppas vid Gud att jag inte pratar om det jag tänker. Jag vågar knappt säga till Johan vilka höga tankar jag hyser om vår Lilleman. Men det är ju varje förälders rätt att känna så, även om det känns bedrövligt i vissa situationer.
Idag i köket.
"Åh...så duuuuktig du är! Titta vad bra att du rev ut alla Vännerboxar och gav dem till mej! Vad stark du är!"
Idag i bilen.
"Lilla hjärtat, vad duuuktig du är! Du kan ju låta som en orm. Å vad säger apan?" (varvid jag härmar en apa och låter så fjantig att jag blir generad)
Ikväll vid matbordet.
Jag: " Är Bon Jovi bäst?"
Lilleman: " Yeah, yeah, yeah!" eller mer sanningsenligt: "Dä, dä, dä!"
Å sen dööör jag av stolthet!
Nu sover hjälten och det är jag tydligen också stolt över. Tänk att han somnar så bra....
Dåså... City akuten och en kopp te.
Sunk-Kicki
Idag när jag klädde mej inför promenad med hunden såg jag skräck i min makes ögon. Vet inte om han var mest rädd för att någon skulle se mej eller för att jag nu, i och med giftermålet, kände mej trygg i vårt förhållande och därför börjat strunta i min (annars så vackra) look. Något av dessa alternativ var det iaf men jag vågade inte fråga vilket. Han sa bara, "Snyggt!" och fortsatte med dammsugningen.
Jag hade på mej:
Grå mysbyxor med intorkad lera samt Lennons matrester på. Dessa var nedstoppade i blåmönstrade stövlar vars passform är mycket, mycket...hmmm...har inte ens nåt ord för den. Vidare hade jag min fin-sjal, Johans fleecejacka (tält på mej) och håret uppsatt i en hemskt slarvig tofs. Snygg...? Nä, men ack så bekväm, kände jag mej.
När sedan hunden hittade en låååång pinne att bära i munnen, var jag än mindre snygg, efter att hon slagit mej i baken med den ett antal ggr. Jag var svart av lera och det såg ut som ni vet vad.
Så här i efterhand... Ja! Jag ångrar klädvalet.
Men nu har jag annat att tänka på! Guuud, som jag längtar! På lördag åker vi till Thailand! Jag, Johan, Lilleman och mina föräldrar. I två hela veckor! Sol, bad, god dryck, ännu godare mat, massage, bokläsning, slappning....and u name it!
Nu skrattar ni hånfullt, jag vet. Ni tänker; "Haha...hon tror att hon ska hinna läsa, sola och bada och samtidigt ta hand om en ettåring." Kanske inte funkar i två veckor, men mina goa, goa föräldrar har lovat oss några dagar och nätter för oss själva då de gärna har Lilleman! Lovely...!
Tolv timmar i ett flygplan med en rastlös unge. Inget som stör mej! Jag har valium kvar sedan USA-tiden ; )
Nu ni... Fajitas, cola, chips, glass och en film. Kan söndagen bli bätrre?!
Ross, Bree och Chandler...
Jag är besatt!!!
Av teveserier. När jag väl börjar finns det ingen återvändo! Under graviditeten plöjde jag flera säsonger av Desperate Housewives och Vänner på bara några veckor. Samma när jag bodde i USA - varje kväll var likadan - cookies and cream glass och Vänner. Jag överdriver inte när jag säger fyra-fem avsnitt om dagen! Jag blir helt manisk och måste se hur fortsättningen följer no matter what time.
Sen lever jag liksom i dom där serierna.
Promenad med hunden: " Bree borde nog göra så... Undrar om Gaby klarar sej...? Jag är irriterad på Susan, hon är så disträ!"
Kan ni fatta! De är inte ens verkliga människor. Men jag kan inte låta bli.
I duschen: " Om jag vore Rachel skulle jag ligga med Ross vad än han gjorde. Phoebe har dom coolaste kläderna! Undrar hur Chandler är som pappa...? One really has one stuck up ones ass. Doesn´t one?!"
Osv...
Om jag vore någon annan och kände mej själv skulle jag prata skit om mej med alla jag träffade. Jag är ofta väldigt bedrövlig.
Nu är jag fast igen. I Desperate Housewives. Satt igår tills klockan var över midnatt och glodde. Helt tagen. Någon gång under kvällen tänkte jag att jag nog borde hoppa i säng med tanke på barn som kan vakna lite närsomhelst och med tanke på - Sofia, läs inte nu - att jag att jag gärna skulle göra annat än att sova med Johan.
Men fastklistrad sitter jag och glömmer allt annat än Dave som är nyinflyttad på Wisteria Lane.
Min och Johans bröllopsdag... Vi drack vin, åt tacos och tittade på...jodå...Vänner! Romantiskt, va?!
Så idag, när Lilleman somnat, satt Johan vid datorn och sökte jobb som en vuxen människa. Hans fru däremot, satt i soffan med the och bulle och njööööt av ännu ett avsnitt av Desperate...
Undrar om det finns terapi för sånt...?
Puss på er!
Pyssel
Ta till exempel inbjudningskorten till min...öh...sorry VÅR (lätt att glömma maken i all uppståendelse) bröllopsfest.
Jag tänker: "Skulle vara kul med egen-designade inbjudningskort. Hmmm...? "
Jag fortsätter att tänka: "Äh, va fan! Dom kastas ju ändå bort. Jag drar in på Gallerix och köper en bunt färdigskrivna."
Tack gode Gud för min ljuvliga vän, Malin!
Hon skrattade (det där men-lilla-Kicki-du-är-för-rolig-skrattet) och lovade mej att stå till tjänst med sitt sinne för fina saker. Och självklart blev korten finare än jag egentligen tänkt! T o m Johan lyfte på ena ögonbrynet och utbrast: "Coola!" Tack, Malin!!!!
När jag tänker på att jag...förlåt VI, kommer att behöva placeringskort samt festprogram inför bröllopfesten, får jag lite ångest. Men det är lååångt kvar och ja...kanske måste Johans systerdotter rycka in! Hon må vara sex år gammal, men jag är trettioett år och kan knappt klistra på ett frimärke rakt. Suck...
Idag hände något som jag länge trott och hoppats på inte skulle hända.
Bakgrundsfakta:
För ett år sedan, när jag var som djupast i amningsträsket, kom en "larm-försäljningskille" (eller vad de nu kallar sej) på besök. Utan förvarning! Jag hade precis varit ute med hunden och just fått av mej och ungen alla ytterkläder. Lilleman var hungrig och hade noll tålamod varpå han skrek som en galning. Snabbt upp i soffan och in med tutten (gud, vad äckligt det där lät). Tystnad... Tills någon plingar på dörren. Hunden flyger upp och håller på att dö av förväntan. Skäller och hoppar på dörren. Samtidigt ringer telefonen (eller om det var nåt annat som hände samtidigt...minns inte...längesen). Jag drar bort min son som envist suger sej fast vid bröstet, svär över att det gör ont på tutten och går och öppnar. Stressad förklarar jag, samtidigt som jag skriker åt hunden att gå plats, att han kommer lite olägligt och undrar om han skulle kunna återkomma en annan dag. Vi samtalar en stund (har trängt bort vad vi sa) och säger sedan hej då. Jag blänger argt på hunden och säger något fult till henne samtidigt som jag i spegeln får syn på min spegelbild. Oh, GOOD GOD!!!! Det säger jag bara!
Där står jag, med en skrikande unge på armen, i mysbyxor och håret på ända. Men värst av allt...med ena tutten uthängandes!!!!! Kan ni FATTA?!!!! Där har jag stått i hallen och haft en seriös diskussion med en vilt främmande man, med ena bröstet till allas beskådan och pratat i allvarlig och seriös ton om att jag gärna lyssnar till hans produkt men under andra omständigheter. Guuud, vad jag bara ville dö.
Och tror ni inte på F...n att han knackar på dörren idag igen! Ett år senare. Jag hade inte öppnat om det inte varit för att Lilleman och hunden röjt vår position med att skälla och lyckligt springa mot dörren (för tydlighetens skull, min hund skällde och min son sprang lyckligt mot dörren!). För sent att gömma sej, han hade redan sett oss. Han hade dock finkänslighet nog att inte nämna mycket om förra året, annat än; " Mycket har hänt på ett år ser jag. Lugnare grabb och lydigare hund." Jag tänker att han tänker: " Mindre och osynligare bröst också minsann...hehe."
Sen fick jag stå där och säga tack men nej tack till alla larm i hela världen. Det enda jag kunde tänka på var mina tuttar!
Nä, nu är det fika för mej! Vill gärna ta fram bullar ur frysen, eller glass, eller hälla upp ett glas vitt, eller steka en hamburgare eller nåt. Men istället blir det en ynka kopp the och en mörk chokladbit. Tröstar mej med att det är fredag imorrn och då är allt tillåtet!
Tack snälla ni för fina kommentarer om min blogg!
Natthumör!
En klok kvinna skrev till mej:
" Mamma och Fru, det är de finaste titlar någon kan ha!"
Fint, va?! Jag håller med. Tycker också så. Känner också så. Men tydligen inte inatt.
Unge sover. Hund sover. Make sover. Jag ligger och är så tacksam för att jag har det så bra! Jag och min lilla familj.
Sen vet jag inte, men något händer med mej under natten. När sonen inte sover som han ska eller när maken inte vaknar av ungens gnäll...blir jag galen! På en sekund! Det är liksom inte så att jag kliver upp tre, fyra gånger och ger Lilleman nappen och kanske femte gången puffar lite kärleksfullt på Johan och viskar frågande om han orkar stiga upp. Nej, nej... Jag kan inte behärska mej.
Första gången gnäll hörs från Lillemans rum kanske jag suckar högt och river (hårt) av täcket så att Johan ska märka hur mycket jag offrar mej för att han ska få sova. Andra gången mumlar jag (ganska så högt) något om att jag har allt ansvar eller annan liknande lögn. Tredje gången vill jag putta Johan ur sängen och flytta till övervåningen (som för övrigt inte ens är inredd). Jag puttar förstås inte ur honom ur sängen men jag säger något argt och vänder mej om när han stiger upp.
Varje morgon har jag sedan ångest för hur hemsk jag är nattetid. Tänker också att jag kommande natt skall förändra mitt lynne. Händer inte.
Men jag ska säga er...att sedan jag blev Fru så har jag mognat :) Vill gärna tro att det är fruskapet som förändrat mej. Inatt och några nätter innan har jag likt en vuxen människa stigit ur sängen, utan varken suckar eller brutal "täckavdragning" och gett min son nappen. Visst, det ska jag väl tillstå att jag många gånger har bitit mej i tungan när jag helst av allt vill skrika barnsliga saker som typ "Jag har varit mammaledig länge nog nu!!! Nu är det Fan din tur!!!". Men Rom byggdes inte över en natt och det gör inte Kickis nya attityd heller. Men den kommer, jag lovar!
Jag läser en massa böcker om att positivt tänkande gör att man klarar allt och att man själv väljer hur man känner inför saker och ting. Ja, det låter ju logiskt. Men herregud, hur ska man minnas det klockan två mitt i mörkaste natten.
Typ:
" Åhhh, vad härligt att min son har en sådan kraft i rösten! Jag ser det som en bonus att få spendera vaken tid med honom så här i vargatimmen."
Eller:
" Vad skönt för min make att han har så lätt att sova vidare. Det är ju underbart för då är han pigg och glad inför morgondagens utmaningar."
Ja, eller något annat käckt.
Sen måste jag (till Johans försvar om han i denna text framstår som en oansvarig far) erkänna att han faktiskt numera vaknar lika snabbt som jag av Lillemans gnäll.
So....to sum up... You look young and we are having fun...But that´s not enough!!! ( Eller vad säger du Malin?)
Nu är tvätten färdig. Hunden utgången. Ungen sövd och hamburgare med pommes väntar i köket : ) Still going strong with the unhealthy stuff!!!
Ha en skön dag alla ni som jag håller så mycket av!
Fru Agnemyr berättar.
Detta har hänt:
Jag: "Okej, då! Jag struntar väl i kyrkan då. Må så vara att jag inte får ha nån fin, vit klänning med snygg frisyr och läcker sminkning. Heller inga fint lackade naglar och snygga underkläder. Nej, okej! Jag kan hoppa det."
Lång paus följer. För jag VET att Johan ska säga:
J: "Okej då, gumman! Klart vi ska gifta oss romantiskt i kyrkan. Å du kommer att vara den vackraste någonsin. Självklart gör vi det!"
Istället säger han:
J: " Vad bra att du säger så! För jag vill inte ha nåt religiöst trams som jag ändå inte tror på!"
Jag bara tittar på honom och undrar... Hur fan gick detta till? Han vill verkligen INTE! Han säger nej! Till mej! Trots att jag använt argumentet att han INTE ska behöva stå i centrum för allas blickar. Jag kan göra det!!!"
Flera månader av snack om det här med att bli fru:
Jag: " Men dåså...då kör vi på det här. I hemlighet och sedan en fest!"
J: " Mmmmm..."
Jag: " Hallå!!! Säg nåt!"
J: " Ja, det blir bra! Det blir jättekul!"
Typ så såg mitt frieri ut. Romantiskt, va?!
Men faktum är att jag gillar hur det har blivit. Det ÄR liksom inte jag och Johan att stå där framme i kyrkan och se fromma ut. För det är vi INTE. Definitivt inte jag! Å nu har jag min fina, fina ring utan att jag har lovat Gud och Jesus en massa saker som jag egentligen bara vill lova Johan. Må så vara att domaren som vigde oss var besynnerligt kort i växten och fult klädd i en för stor kavaj med en mycket questionable andedräkt. Eller att han hela tiden läste innantill och att vi inte hörde ett smack av vad han sa.
Men jag hörde Johans svar... Och det var ett JA! Han vill leva med mej!!! Med mej! Lilla Kicki...som knappt vågat säga orden tryggt förhållande, än mindre äktenskap! Men nu har jag ett... Ett äktenskap. Med en man som jag dör för! Jag fattar inte min lycka!!! Den är så stor, så stor! Min make sa även på kvällen:
"Jag är glad att det är du , Kicki! Att du är min Fru!"
Finns inget finare att höra!
Och festen... Den kommer att bli hejdundrande galet rolig!! Hans och mina vänner i samma lokal, med sprit i glasen. Jippi!!!
Och detta, mina vänner. Detta är min nya blogg!
