Tackarrrrr!
Ledsen glad ledsen.
Veckan som gått. Tänker vara uppriktig.
Jag inledde den som jag avslutade förra veckan. Med ledsamhet. Att vara gift. Att ha två barn. Hus. Hund. Ett liv. Är inte alltid en dans på rosor. För vissa, kanske (läs: mammorna i Mama). Dock inte för mej.
Slutet av veckan så, fick mej på bättre tankar. Blev plötsligt glad och lättsam igen.
En fin, fin vän kom på besök. Någon jag alltid längtar efter. Någon jag alltid önskar bodde ett stenkast away.
Malin.
Som är den finaste vän någon kan ha. Som lyssnar och förstår. Som ger de bästa råden. Som har den härligaste runda magen ever!!!
Hon kom till mej. Och med henne, Markus. Som vek servetterna till coola båtar och var så glad att jag blev smittad ändå in på själen.
De tu förgyllda våra vardagar (Annica och Henrik oxå, en kväll!).
De gjorde definitivt Lennons dagar till något särskilt.
Ungarna blev lika förälskade i dem som jag är <3
En av kvällarna tittade jag ut från köket och blev alldeles varm om hjärtat. Någon viker servetter. Någon leker och skrattar med mina ungar. Någon grillar. Och en hund stör. Det mesta bleknar i jämförelse.
En av kvällarna fick jag ha min vän för mej själv. Och vad är annars brukligt än prat, mat och pedikyr?!?
Sen åkte de. Och jag var fortfarande glad.
Tills de satans-jävla-helvetes-skitmaskrosorna förstörde allt. Alltså jag hatar dem!!! Hatar dem så mycket att jag inte klarar av att dra upp dem själv, eftersom jag då eldar upp mej ännu mer över hur mycket jag hatar dem. Så maken fick döda äcklena medan jag fortsatte att vara arg. För maskrosor, maskrosor är så fula att jag vill grina fult!!!!
And I think that´s all I have to say about that.
Nu har vi semester. Hela familjen. Och det är jag så glad över. I två veckor. Sedan ska jag bli lite trumpen igen. För då åker maken bort. I TRE (satans) veckor! Lajbans, för mej. Det blir alltså jag, ungarna, hunden och maskrosorna. Kul. Verkligen. Jag är glad. Jag är fan gladast av alla!
Glory days!
50-talet.
Men så var vi bjudna på 50-talsfest. Och när jag hade förvånat mej själv med snyggt klänninginköp, började jag inse att jag kanske är lite Rocka Billy sådär. Så tittade jag på några foton av Marilyn Monroe. Försökte härma hennes putande läppar. Det gick sådär. Men ändå, jag gillar stilen!
För att inte tala om hur mycket jag gillar maken i den stilen. Jösses! Frågan är bara hur jag ska få honom att gilla den, han också...? För se, det gör han inte. Oh, no! Han gillade mest att han åter fick ha en cigg i mungipan efter alla år.
Men visst skulle vi passa in på 50-talet?!
Innan vi gick på festen kom några grannar över på fördrink. Och såklart skulle det fotas. Johan var märkbart irriterad. För hur vi än vände och vred på oss, så blev vi inte nöjda.
Check out the ladies! Anette, jag och Anki.
En gång till...
...och så igen...
Tills vi insåg att det är så här vi ser ut. Inga putmunnar eller poser blir bättre.
Det var iallafall som att kliva rakt in i 50-talet när vi anlände till festen.
Och maten! Det bästa som finns! Hamburgers.
Trevligt sällskap, vin (aningen för många glas), öl och härlig musik.
Sanna, Anette och Mia. Sistnämnda självaste värdinnan och 30-åringen.
Kvällens höjdpunkt - att jag vann första pris som bäst klädda 50-talsbrud. Alex blev bäst klädda manliga. Jamen, kolla så snygga vi var ;)
Man borde kunna klicka på bilden för att få den större. Jag fick den överskickad av Sanna och sånt där med storlek på filer eller vad det nu heter, det fattar jag inget av. Men som sagt, prova klicka.
Temafester är så himla kul! Denna inget undantag. Tusen tack all inblandade för en fantastiskt rolig kväll!!!
Jag fortsätter funderar på det här med att anamma stilen. Den är ju asläcker! Men jag kommer aldrig orka go all in. Kanske duger jag som jag är ändå. Lite halvtråkig sådär. Sen kan jag bjuda till när det väl gäller :)
Semester...?
På frågan om vad de gör hela somrarna och vad som är så härligt med att vara ledig med barnen, svarar några typ så här: "Att få tillbringa tid tillsammans, med härliga bad och långa grillkvällar. Äta glass och sitta på fik i mysiga gränder."
Och det är då jag undrar vad det är för fel på mej och mina barn.
Okej, grillkvällar ÄR mysiga, men långa...I don´t know ´bout that. Hos oss är det mer, nähä ni ska inte äta nåt nä. Och jaha, ni är klara nu och vill alltså göra allt annat än att sitta kvar vid bordet och umgås civiliserat.
Härliga bad, sedan. Bad, absolut! Härliga, vet jag väl inte. Det är mer, oh shit, var fan är den andra nudå?!
Äta glass, hell yeah! Men på fik i mysiga gränder?!?! Ehhhh, what?!? När orkar man söka upp dessa fik och vågar man sitta ned där?! Inte jag iallafall. Jag skulle vara livrädd att mina barn skulle förstöra skira kaffekoppar och störa bohemerna som hänger där med sina stafflin.
Let´s be honest! Visst är det UNDERBART och HÄRLIGT och allt det där, med semester. Men man ska inte överdriva. Jag läser i Mama om hur mysigt alla tycker att det är med ledighet utan krav och blablablabla. Ledighet or not, hemma hos oss gnälls det ändå. Vi är ändå trötta och griniga ibland. Stressade. Snoriga och allt det där man också är under dagissäsongen.
Idag åt vi glass på en bänk. Utan våtservetter och papper. Och det var sannerligen INTE avkopplande och härligt! Det tog typ 2 minuter och sedan rann bådas glassar åt helvete och allt blev kladdigt och alla blev arga.
Visst är det mysigt att vara ledig tillsammans med barnen. But still! Let´s not överdriva.
Eller är jag ensam om att tycka så...?
Ett litet matinslag.
Vince: "Neeeeeeej!"
Jag: "Vill du ha smörgås?"
Vince: "Neeeeeej!"
Så han äter skivad leverpastej och ost. Argt förstås.
Men igår på lunchen, åt han. För fort. Satt spagetti i halsen. Och blev arg. Men maten var god. Därför delar jag med mej av mitt senaste påhitt, som jag skapade endast för att få i ungarna några grönsaker.
Och var är grönsakerna, you may wonder?! Jo, serni! Det är DET som är det finurliga.
Skiva zucchini, paprika och champinjoner. Hacka purjolök. Stek alltsammans tills det får en brun och fin yta. Tillsätt sedan en bruk krossad tomat och ganska mycket tomatpuré. Krydda med basilika, oregano, timjan och dragon. Salta och peppra. Låt puttra. Tillsätt sedan mellangrädde så att det blir ganksa "rinnigt". Låt puttra igen. Mer salt och peppar?! Mixa sedan hela såsen med en stavmixer så att den blir slät. Blanda sedan i kokt spagetti och rör om. Servera med parmesanost. Hur gott som helst. Tycker till och med ungarna. Och de har inte den blekaste aning om att det finns både paprika, purjo och zucchini i såsen. Slugt lagat av mej!
Igår cyklade vi ner till vattnet. Ingen cyklade ner i diken fyllda med brännässlor. MEN någon sprutade ner några med vattenpistol. En liten människa kastade också ganska mycket lera. Mest på sej själv. Och blev arg. Båda ungarna blötte ner sina byxor och fick cykla hem byxlösa. But other than that, it was fine!
Så rart att man svimmar.
Nu måste jag återgå till frukosten. Den lilla ropar käääääää, käääää! Vilket betyder att han vill ha kex. Men det får han inte till frukost så jag ger honom en skorpa istället. Han blev lite arg. Märkligt ;)
Hanging around.
plockar vi fram varsin chokladpralin. Dessa mumsar vi på medan jag bloggar och Lennon pratar. Kanske kommenterar jag inte allt han säger. Kanske mmmmmmar jag lite frånvarande. Men han verkar inte så ledsen för det. Förutom när han frågar; "Hur många är det här?" och visar upp ett antal fingrar. Då MÅSTE jag svara, annars blir han galen. Och det blir jag snart också. För den här "hur många fingrar-leken" pågår 24/7 och den är inte rolig kan jag meddela.
Kanske inte så snällt av mej och Lennon. Att fika utan lilleman. Men lugnt och skönt och inte så kladdigt.
Vi har en hängdag idag. Ingen på besök och ingenstans åker vi. Det märks. Min äldsta är rastlös och kan inte hitta på någonting att göra. Jag tänker att vi måste ha fler sådana här dagar. För mina barn ska kunna leka själva! Jag vill att de ska ha fantasi nog att hitta på roliga saker här hemma. Inte hela tiden kräva kamrater eller vårt sällskap. Men uppebarligen behöver min äldsta lite övning i det här med att sysslesätta sej själv. Det är min fulla övertygelse att jag gör något bra för mina barn i och med att lära dem detta.
På förmiddagen, innan lilla hade somnat, tittade jag ut genom fönstret. Tyckte att det varit lite för tyst och lugnt. Det brukar ju vanligtvis betyda att ungarna far med otyg. Men inte denna gång. De sprang omkring på gräset och kastade boll. Så gulliga med varandra att jag inte vågade försöra deras lek med min kamera. Därför smygknäppte jag en bild genom fönstret.
Så, vill jag att mina barn ska göra oftare. Roliga saker utan att det behöver innbära utflykt, resa eller besök. De har ju varandra. Och Geisha som ÄLSKAR bollar.
Kanske inte alltid att hon förstår vad leken går ut på. But still. Hon VILL leka!
Vi hänger omkring, som sagt. Jag gör det i mina söta shorts som jag inhandlade igår. Mycket nöjd är jag. Men väldigt, väldigt osäker på om jag kanske inte är för gammal för dem. Vad säger ni? Ärligt nurå! Can I pull them off?
Snart vaknar Vince. Då packar vi oss iväg på cyklarna och kör till vattnet. Försöker undvika att cykla ner i diken med brännässlor och så. Sen har vi en mysig stund vid vattnet där ingen gnäller och ingen får sand på frukten. Heller ingen som "råkar" skvätta ner någon med vattenpistoler och heller ingen som tar någon leksak från någon annan.
Jorå. Visst. Ovanstående är enkelt att lyckas med. Absolut! Fake it until you make it, har jag hört ska funka.
Nästa inlägg: Lunchtips
So stay tuned...
Matideér.
Men jag vill verkligen inte. Jag vill lägga ut ett par matbilder istället.
På sommaren grillas det en massa. Hade kall potatis i kylen och blev förvånad över hur god potatissallad jag råkade göra.
Jag delade potatisen i lagom stora delar. Blandade sedan creme fraiche med dijonsenap. Lade i några basilikablad. Saltade och pepprade. Sedan delade jag cocktailtomater och hackade ett äpple i små bitar. Rörde ihop allt.
Den blev förvånansvärt god.
Lunchen idag.
Lennon: "Vad blir det för mat?"
Jag: "Lax och ris."
Lennon: "Jag tycker inte om lax."
Jag: "Nähä."
Men det gjorde han.
Stekte först laxfileérna så de fick färg. Innan hade jag kryddat dem med dragon, dill och persilja. Salt och peppar förstås. Sedan blandade jag mellangrädde, dijonsenap (bra till allt!), dill, persilja, salt och peppar. Hällde sedan över blandningen på fisken och lät det puttra tills fisken blev färdig. Till det serverade jag ris, ärtor och haricots verts.
Och båda ungarna åt!
Bloggsuget tillfredsställt. Åter till vardagssysslorna.
Morgonhumör.
Glada miner så här på morgonkvisten.
Lillebror ville inte att storebror skulle leka med gå-vagnen. När storebror ändå gjorde det, blev lillebror lite upprörd.
Då gav storebror lillebror en annan leksak. Den gesten upprörde också.
Lillebror fick istället lite frukost. Han åt två tuggor men sedan blev han arg för att Geisha åt upp smulorna på golvet och för att han tappade sin snuttefilt som han själv inte orkade klättra ned för att hämta.
Helt sjukt hur mycket jag älskar denna arga unge! Men liiiite orolig över detta humör blir man ju. Det påminner alldeles för mycket om mitt eget...
Kärlek, kärlek, kärlek!!!
God morgon då!
Lite mindre.
Men nu ska jag skicka en ny bild till henne. Ge henne lite hopp inför post gravidteten. Hon känner sej nämligen som en elefant just nu och tror på allvar att hon aldrig kommer att bli sej lik igen.
Bilden jag ska skicka är ett bevis på att LCHF, GI, Viktväktarna och andra metoder inte alltid behövs. Jag har, sedan i april, inte ändrat ett skit på min kost. Men! Jag har sprungit tre dagar i veckan.
Och kolla skillnaden!
Jag vill på intet sätt skryta (eller jo, lite förresten), men visa att det faktiskt går utan att späka sej. Utan att behöva sluta med kladdkaka (gud, förbjude), cola, vin, hamburgare, pommes and u name it!
Jag gillar dessutom att springa nowadays. Helt sjukt!!!
Att ha det bra.
Vi har det så bra, jag och grabbarna. Vi hänger omkring hela dagarna. Leker, myser och är lediga. På morgonen packar vi vagnen full med badleksaker och mellis, sen går vi ner till vattnet. Vid lunchtid går vi hem, fixar mat, vilar en stund och sedan packar vi oss iväg till vattnet igen. Ibland kommer kusiner och vänner på besök. Då hänger vi med dem.
Ibland träffar vi fina grannar. Ibland är det bara vi tre.
Så läser jag Aftonbladets Fattigblogg och får ont i magen. Tittar sen på en film som filmats i Afrika och får ännu ondare, både i hjärtat och magen. För det finns så många barn som inte har det bra. Barn som aldrig kommer att bli arg på sin mamma för att hon inte packat med kakor och bullar till stranden. Arg på sin mamma för att hon tänker att frukt är bättre som mellis de flesta dagar. Arg på sin mamma för att hon lagar fisk istället för korv. För dessa barns mammor ger ingenting!
Jag tycker att det är så svårt. Jag vet att jag inte kan begära av mina barn att de ska förstå hur bra de har det. Men ibland. Ibland vill jag så in i helvete mycket att de ska förstå.
Så tänker jag på mej själv. När jag blir irriterad om barnen inte lyssnar på sekunden. Eller när jag tappar tålamodet för att det är så satans varmt ute och vagnen ska skjutas samtidigt som 3-åringen nästan cyklar in i brännässlorna och hunden drar åt ett helt annat jävla håll.
Jag tänker att allt är relativt. Men att det liksom inte spelar någon roll. För hur mycket jag än tänker på att jag har tur som inte behöver gå en mil för att hämta dricksvatten, så blir jag ändå irriterad när vi äntligen satt oss på strandfilten och hundjäveln skakar av sej vattnet på ungarna som börjar skrika och därmed jag, fast på hunden.
Men jag försöker. Försöker tänka hur lyckligt lottade vi är. Som har allt vi behöver. Verkligen allt vi BEHÖVER.
Titta på denna underbara bild!
Lennon och Axel.
Kärlek, bad, jordgubbar och vattenhäng. Det borde vara barns rättighet på sommarlovet!
Verkligen sommar!
Ungen klättrade upp på stolen och blev förbannad när han inte kom ner igen.
Semester. Verkligen. Lugnt och skönt.
Igår var det heller inte så lugnt. Men roligt! Axel kom på besök och denna utsikt hade jag hela dagen.
På eftermiddagen kom också min kusin Maria med tre barn och hälsade på (helvete, glömde ta en massa kort!!!). Älskar verkligen sommar! Alla kommer och myser här ute hos oss.
Och sen. Sen! När barnen hade somnat. Då. Då sprang, och jag betonar SPRANG, jag 6,5 kilometer!
Borde nog köpa en ny vattenflaska. Så slipper jag ränna runt med Skopis.
Idag då...? Vattenhäng :)
Nu vaknade Lennon. Vince gnäller som en galning.
Lennon: "Vince! Jag orkar inte höra det där gnället! Vince! Lyssna! Sluta med det där gnället, nu!"
Vince tittar oförstående på sin storebrorsa och fortsätter med VM i gnäll.
Lennon: "Viiiiiince! Men Viiiiiiince!!!!"
Tänk. Sju veckors semester. Ser verkligen fram emot dessa "lugna" morgnar ;)
Midsommar.
Jag kom till Dalarna för att ÄNTLIGEN pussa ungarna igen. Jag var så lycklig när de klängde på mej som små apor och kände att denna midsommar torde bli svårslagen.
Jag var inte ens irriterad när de fortsatte att klänga fastän jag inte orkade hålla dem upp.
Det började så bra. Med glad treåring,
trulig, mormorsjuk ettåring,
och söt Hugo som kom för att fira (lite trulig även han).
Sen havererade allt. Regnet öste ner när midsommarstången skulle resas.
Inte en jävel kunde stå under bar himmel utan paraply eller regnställ. Men så slutade regnet och alla hälsades välkomna till 2011-års midsommarfirande. Dansen kunde börja. Och det är då man som mamma förstör hela grejen. Man, eller JAG, blir sådär åh-nu-ska-vi-ha-en-härlig-traditionell-midsommar-jobbig.
Jag (och även Hugos mamma, vill jag tillägga): "Kom nu, killar! Nu ska vi dansa! Koooom! Dansa! Till små grodorna! Jättekul! Koom! Kom då! Men kom å dansa då!"
Och såklart ville inte en enda av våra killar dansa. Ettåringen började grina och de andra två vägrade. Inte ett endaste litet sketet danssteg tog de, ungarna. Inte lekte de med varandra heller. Och sen kom knotten. Jag kan inte ens beskriva hur fruktansvärt det var. Vi blev sönderbitna. Alla! Efter tre danser kunde inte spelmännen fortsätta för vi var alla i knotthelvetet. Och sen började det regna igen.
Vi gick hem. Genomblöta och bitna. Vilket jävla fiasko!
Men vi myste hemma hos mina föräldrar. Sill, köttbullar och grillat. Lite plåster på såren. Tills Vince ramlade på klinkersgolvet, tappade luften och svimmade. Jorå, 2011 is the year. I just feel it!
Idag åkte vi hem. Åter är huset rörigt och stillheten är som bortblåst. Det är som det ska. Jag känner mej åter lugn. Och vår äldsta, som egentligen gärna hade stannat hos mormor och morfar, blev överlycklig när vi parkerade på vår uppfart. För på gräsmattan väntade en överraskning.
Nu har vårt sommarlov börjat. Eller, ja...vårt och vårt. Maken har några veckor kvar med jobb. Men jag och grabbarna tänker hänga här hemma och inte passa en endaste tid. Och såklart ska vi sova läääänge på morgonen! Right?!
För allt verkar ju bli som man tänkt sej...
Exempelvis: Jag har längtat hela veckan efter att få läsa för ungarna och ha dem sovandes på övervåningen. Vi började med nattningen klockan åtta. Ingen av dem sover än. De grinar och gnäller. Jättemysigt och inte frustrerande alls ;)
Modevisning.
Jag har just kommit hem från första joggingrundan efter halsontet. Gick sådär. Inte uselt på något sätt men att jag hade stuns i stegen är nog ändå att överdriva. Det gick, helt enkelt. Nu har jag lite ont i ryggen och stjärten. Musklerna förtvinar förbannat snabbt, I´ll tell ya!
Efter jobbet åkte maken för att handla virke. Då passade jag på att springa från Lindex till HM till Indiska till Systemet till jordgubbsståndet. I usually hate to shoppa. Men idag är jag imponerad över min effektivitet. Jag visar nu ett av plaggen jag inhandlade.
Modell: Jag.
Fotograf: Johan
Först ställde jag mej i snygg pose. Maken ba, ska du visa dina nipples? Jag ba, mäh! Så gick jag in och satte på mej en BH.
Och maken fotade tre timmar för tidigt.
Så var jag redo.
Men då började maken klaga på att jag alltid står på samma sätt när jag blir fotad. Då bjöd jag till och försökte härma modellerna i katalogerna...
Då muttrade maken att jag minsann fick förklara mej för grannen. Att vi skämtade lite. Jag fattade inte vad han menade. Vaddå skämtade?!
Sen blev jag så uppgiven av mina tafatta modellförsök att jag hällde upp ett glas vitt. Men visst är kjolen snygg?! I love it!
Nä, ni! Nu ska jag snart sova så att det blir morgon fort! Jag döööööör snart av längtan!
Önskar er alla en skön midsommar!!!!
Att vara ensam.
Barnen är inte hemma. De är i Dalarna. Så även hunden. Dessutom är maken på fest med jobbet. Det är tyst som i graven här hemma. Och rent. Inte ett hundhår i sikte. Heller inget kladd på bordet eller smutskläder på badrumsgolvet. Jag slutade klockan fem idag och har såldedes oceaner med tid ikväll.
Ensamt...
Ensam, är vad jag känner mej. Och tja, det är väl skönt. Men jag får inget gjort. Jag som hade planerat denna vecka in i minsta detalj. Allt jag skulle hinna med.
Men nä...
Kom hem från jobbet. Stekte mej en laxbit. Gjorde lite sallad. Slängde in broccoli i ugnen. Skar upp lite mozzarella och basilika. Lade det fint på tallriken och började äta. Det var gott, men jag åt för mycket.
Sen blev jag deprimerad av att inte ha någon hund som promenadsällskap och var tvungen att sno grannens hundar (tack Hanna!!!) för en timme. Jag gick för fort och fick håll efter all mat jag inte slutade äta när jag egentligen var mätt.
När jag kom hem fick jag lite ont i halsen. Gjorde mej en kopp te med honung. Mindes att jag tidigare idag hade köpt två chokladpraliner för 7.99 kr. Lade dem i en fin hjärtformad skål som jag fått av barnen. Det kändes fint. Sedan satte jag mej i soffan och slog på teven. Lotta på Liseberg. Jösses, tänkte jag. Läste några bloggar. Pratade med en vän.
Jag sitter fortfarande kvar i soffan.
Känner mej oändligt lat. Jag borde ju städa. Nu när jag har tid. Rensa pojkarnas kläder. Sortera i förrådet.
Men det känns så fint med te och chokladpraliner från Maxi. Ensamt men fint. Jo, minsann...
Vänner.
Ibland funderar vi på att sälja vårt hus och resa iväg på en längre resa. Vissa dagar har vi bestämt oss medan vi andra dagar undrar varför vi någonsin skulle sälja.
Denna vecka har varit en sådan vecka, när jag för mitt liv inte kan förstå hur vi överhuvudtaget tänker på försäljning. För trots halsont (jag, Johan, Vince, Lennon) och snor (jag och Vince) så har vi haft fantasiska dagar i detta paradis där också fina vänner bor.
Här kommer många, många bilder från vår vecka (om jag nu minns hur man lägger ut bilder på denna blogg, vill säga...?).
Att bo nära vattnet är underbart!
Och alltid finns det någon att hänga med.
Grannar som spontant kommer över på fredagspopcorn,
och fredagsvin.
Sådant är livskvalitet!
Men eftersom vissa grannar (läs: tjejen på bilden ovan) inte kan hålla sej i Sverige, känns denna vecka lika sorglig som underbar. Dock är det ju väldigt roligt att jag måste ordna hej då-fest innan viss granne (hon heter Karin, men jag är lite arg på henne för flytten och tycker då att "viss granne" känns mer rätt att skriva. Lite distanserat sådär.) flyttar åt helvete för långt bort.
LÖRDAGEN
Fina grannar fixade mat och mötte upp här hemma. Detta för att överraska viss (i randig tröja) granne.
Det blev sannerligen en rolig kväll. Så här hysterisk var värdinnan.
Andra lugnare. Nedan, finaste Camilla och Sanna.
Camilla fortsatte att fota. Jag fastnade igen. Som sagt, lätt hysterisk. Nedan med Anette och Pamela.
Lycka är när underbara vänner dansar i mitt vardagsrum!
Jag gjorde också det. Och ja, jag hade druckit. Men nej, jag hade inte tagit något annat, även om man lätt kan tro det. Kanske var konjaken för stark för mej...?!
Snygga, snygga tjejer!
DJ, var jag också. Inser, efter att ha kollat igenom alla kort, att jag måste tagga ner a notch.
Jamen, please liksom!
Rosé är alldeles för gott.
Miljoner tack till mina fina, goa grannar som förgyllde mitt hem på lördagskvällen!
En flytt känns sannerligen väldigt avlägset. Jag är just nu mycket, mycket lycklig där jag är <3
Dock är jag fortfarande upprörd över mamas blogportal som inte fungerar som den ska. Nu kan jag inte bestämma mej för vilken blogg som kommer bli min permanenta...?
